Tyckt, tänkt och tecknat...

Uppfriskande med politisk teater. Insåg hur ovanligt det är på landets största scener. "Ön" på Stadsteatern handlar om två unga killar i början av nittiotalet. Det är hög igenkänningsfaktor för en som själv växt upp i ett ganska segregerat område, haft folkhemsideal, lidit fullständig begreppsförvirring i systemskiftets tidiga nittiotal och sedan gradvis inlemmats i den besuttna medelklassen med kärnfamilj, huset fullt av prylar och något som liknat en karriär. Som tänker på miljö och rättvisa men som kan svälja sina ideal om solidarisk samhällsfinansiering och betala hantverkaren svart för att själv komma billigare undan. Som ser sin privatekonomi gynnas av den borgerliga politiken medan allmännyttan säljs ut, a-kassa och sjukersättning försämras. Hur kunde det bli så? Pjäsen är bitvis vass satir, bitvis vänsterromantik, bitvis buskis, bitvis operett. Jag gillar den för den berättar min generations historia. Faktum är att jag just håller på att försöka skriva en berättelse ...

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...

Fördelen med att vara sjuk är att man hinner läsa. Tvärsnitt till exempel, om forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. Om nån tvivlar på varför sån forskning behövs, är det bara att skaffa en prenumeration och börja bläddra. Allt är inte lika fångande, men mycket. Arne Jarriks ledare sätter det i sitt sammanhang, välskrivet och pedagogiskt. Läs till exempel Fria forskare - en ansvarslös adel? om hur synen på fri grundforskning håller på att förändras, i nr 4/09. Och läs Nathan Shachars avslutande krönika i samma nummer: Äkta tolerans kräver individen i centrum . Jag måste citera: "Äkta tolerans kulturer emellan existerar bara under ett ideologiskt system, den humanistiska upplysningens. Upplysningens grundpelare är individen. Därför är upplysningen, den kultur vi skapat, både multikulturalismens och den radikala islamismens svurne fiende - eftersom upplysningen utgår från individen och hennes universella rättigheter, medan både multikulturalismen och islamismen håller gr...

Fan vad skröplig man känner sig. Att vara tillfälligt sjuk är som att pröva på hur det är att vara riktigt gammal. Sinnena är avtrubbade. Har ingen glädje av dem längre. Maten smakar och luktar ingenting (blir en dålig kock). Ljuset pinar ögonen. Ljudet öronen. Öm i hela kroppen. Allt som brukar göra mig glad, gör mig bara deprimerad. Deprimerad för att jag inte kan glädjas, inte prata, inte delta. Till och med teve är uttröttande. Öron-näsa-hals, det gamla vanliga på vintern. Inget unikt, vet att det kommer gå över. Men förbannat deprimerande ändå. Nu är jag på bättringsvägen. Åtminstone dagtid känner jag mig på rätt väg. När mörkret lägger sig igen kommer tröstlösheten krälande. På kvällen placerar jag halstabletter och snytpapper på en armlängs avstånd från sängen, tar ett par värktabletter och en dos näsdroppar och hoppas få sova hela natten. Det här eländet brukar väl gå över på en vecka?

Har just beställt den här novellsamlingen: No one belongs here more than you. Blev påmind om Miranda July (som gjorde och spelade i filmen You and me and everyone we know) och tips om boken när jag läste Katarinas blogg Stål och reklam . Hon har bland annat en länk till den här sajten där MJ gör reklam för sin novellsamling på ett kylskåp. Se den!

Äntligen provat längdskidor. Tror inte jag åkt på en sisådär tjugo år. Det VAR fortfarande kul! Speciellt i solsken och utan alltför många uppförsbackar. För Lisa var det första gången. Hon föll ungefär hundra gånger men gav inte upp och kände sig som en vinnare ändå. Firades på Långa raden med latte och pannkakor. Sen lämnade vi tillbaka skidorna. Skaffar nog egna på efter-säsongs-rean.