Fan vad skröplig man känner sig. Att vara tillfälligt sjuk är som att pröva på hur det är att vara riktigt gammal. Sinnena är avtrubbade. Har ingen glädje av dem längre. Maten smakar och luktar ingenting (blir en dålig kock). Ljuset pinar ögonen. Ljudet öronen. Öm i hela kroppen. Allt som brukar göra mig glad, gör mig bara deprimerad. Deprimerad för att jag inte kan glädjas, inte prata, inte delta. Till och med teve är uttröttande. Öron-näsa-hals, det gamla vanliga på vintern. Inget unikt, vet att det kommer gå över. Men förbannat deprimerande ändå. Nu är jag på bättringsvägen. Åtminstone dagtid känner jag mig på rätt väg. När mörkret lägger sig igen kommer tröstlösheten krälande. På kvällen placerar jag halstabletter och snytpapper på en armlängs avstånd från sängen, tar ett par värktabletter och en dos näsdroppar och hoppas få sova hela natten. Det här eländet brukar väl gå över på en vecka?
Kommentarer
Skicka en kommentar