Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter levande varje dag.
(foto: filmofilia.com) Fredagsmyset började med tapas i köket och sen landade familjen i soffan med chips och en äventyrsfilm: Prince of Persia. Bättre än mina farhågor och med inspirerande parkour-inslag. Om jag ska fortsätta på samma spår som i förra inlägget, så gissar jag att baktanken med den här rullen är att neutralisera den arabiska ilskan. Efter Irakinvasionen och Muhammed-karikatyrerna (och nu senast den galne bokbålsprästen), så behövs något lugnande. Alltså tar vi en hjältesaga, förlägger den till "Arabien" och planterar in amerikanska ideal: individen i fokus, ödet formar vi själva, man behöver inte följa traditionerna, det är vars och ens skyldighet att sätta sig upp mot makten om den upplevs moraliskt tvivelaktig. Jag raljerar inte, alla försök att minska rekryteringen till självmordsbombarsekter är lovvärda. Mike Newell tycks ha sina fingrar i alla framgångsrika brittisk/amerikanska filmsyltburkar, från den här till min favoritsvit med Fyra bröllop och en beg...
Kommentarer
Skicka en kommentar