Varannan klassiker, bestämde vi i bokcirkeln. Nu är "Idioten" på 584 sidor avverkad. Det var det pratigaste jag läst på länge. Intressant, till en början, som idéroman där idealism/naivitet ställs mot nihilism. De olika förhållningssätten personifieras av huvudpersonen, en sjuklig, idealistisk, fattig furste, och de olika figurer han stöter på när han återvänder till Tsar-Ryssland efter en sanatorievistelse i Schweiz för behandling av sin epilepsi. Men det blir aldrig spännande eller särskilt medryckande. Fast de första kapitlen lovar gott. Ta bara den här meningen:
"Den svarthårige grannen i sin sköna päls hade suttit och iakttagit allt detta, delvis i brist på annan sysselsättning, och med det ofinkänsliga småleende med vilket man ibland så ogenerat och lättsinnigt uttrycker sin tillfredsställelse över andras obehag, frågade han: -Fryser ni?" Eller när dåtida Petersburgs medelklass beskrivs som ett samhälle som låter skvallermedia och oroligt varumärkesvårdande sätta dagordningen, precis som vårt. Men sen är det salongsinbjudningar, intrigerande och oändliga konversationer för hela slanten, tryfferat med (obegripliga) hätska utfall, som fursten lugnar ner genom sina kloka ord och sin inkännande förståelse av vars och ens bevekelsegrunder. Och så börjar allt om igen i en loop över nära sexhundra sidor. Utan särskild riktning eller utveckling. (När AL, litteraturvetaren i vår cirkel, berättade att Idioten skrevs som följetong, förklarade det ett och annat av upprepningarna.) C påpekade att det kändes som att läsa scenanvisningarna till en teaterpjäs. Händelser refereras, men de illustreras eller levandegörs sällan i boken. Berättelsen knyts inte ihop på något intressant sätt. Möjligen då som en öppen fråga: Är det möjligt att vara
för inkännande och demokratisk? Fursten har liksom inte förmåga att ta avstånd ens från en mördare. Han hittar något försonande hos var och en. På det sättet bär väl boken vittnesbörd om att en "modern människa", fri från färdiggjutna former, höll på att ta form och om hur psykonalysens teorier om drivkrafter i det undermedvetna fick spridning. Som samtidsdokument har den säkert sin plats i litteraturhistorien från en tid som vacklade mellan feodalism och revolution, men i mitt bibliotek hör den inte till de omistliga. En sak som i alla fall är kul med att läsa klassiker är när jag upptäcker att ironi fanns även då. Första gången jag fick den aha-upplevelsen - herregud, det här är skrivet av en människa som inte var så olik mig! - var när jag fick i uppgift att recensera Voltaires "Candide" eller om det var Cervantes "Don Quijote" i skolan. Även Idioten innehåller sådana små guldkorn. Som det här:
"God hälsa, stabil kropssbyggnad, bekymrat asiktsuttryck i tjänsten på morgonen och glada miner vid spelbordet på aftonen - allt samverkade till hans nuvarande och kommande framgångar och en väg strödd med rosor låg framför hans excellens." Att författaren beskriver hur onaturligt det är när vuxna kvinnor tvingas använda sin intelligens, det tolkar jag också som ironi. Vi pratade förstås om kvinnofigurerna i boken, som är nav kring vilket intrigen spinns: Finns någon man med lämplig ekonomisk och social ställning att gifta bort dem med? Eller kan de som Nastasia Filippovna försöker, leva ett autonomt liv utan att bli galna och förskjutna? Men kring den frågeställningen har så mycket hänt att det blir rätt larvigt. För oss här i dag är det självklart att män och kvinnor är lika väl utrustade i huvudet och att kvinnors intrigerande alltid har varit deras sätt att tillskansa sig en gnutta inflytande och makt över sina liv i en mansdominerad värld, som A sa. Jag hade aldrig läst ut boken om det inte varit för vår bokträff. Kanske hade det varit mer givande att läsa Brott och straff, Bröderna Kamarasov eller Anteckningar från källarhålet, vad vet jag. Men nu kan jag i alla fall säga att jag läst Dostojevski. (Investerat i mitt kulturella kapital?) En punkt på "100-saker-att-göra-innan-jag-dör-listan" avbockad!
Kommentarer
Skicka en kommentar