Sonen har flyttat in i det omgjorda förrådet, vilket inte alls är så illa som det låter, med fönster åt två väderstreck, och själv har jag efter en vända till IKEA och med hjälp av F flyttat in min dator och mina papper, pärmar och lådor i sonens gamla rum. Jag har längtat efter detta egna krypin, det första sen föräldrahemmets. Snart följer min gamla skrivmaskin, teckningar och målningar och tidskrifter efter. Behöver tänka mina egna tankar ibland, omge mig av mina saker. (Virginia var nog klok på den punkten. Ytterligare en "klassiker" jag inte läst än, förresten. A room of one's one, alltså.)
Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...

Kommentarer
Skicka en kommentar