Sonen har flyttat in i det omgjorda förrådet, vilket inte alls är så illa som det låter, med fönster åt två väderstreck, och själv har jag efter en vända till IKEA och med hjälp av F flyttat in min dator och mina papper, pärmar och lådor i sonens gamla rum. Jag har längtat efter detta egna krypin, det första sen föräldrahemmets. Snart följer min gamla skrivmaskin, teckningar och målningar och tidskrifter efter. Behöver tänka mina egna tankar ibland, omge mig av mina saker. (Virginia var nog klok på den punkten. Ytterligare en "klassiker" jag inte läst än, förresten. A room of one's one, alltså.)
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar