Fortsätt till huvudinnehåll

Till Kyoto med Shinkansen-tåget

















Det är svårt att slita ögonen från japansk teve fast man inte förstår ett ord. Lekprogram, matreportage, lite nyheter om man har tur, reklam och åter reklam. Någonstans i landet rasade idag en hel cykelparkering rakt ner i marken, det blev bara ett kort inslag i tevenyheterna. Ett kvinnligt ishockeylag poserar på isen med solfjäder. Själv sitter jag här i min yukata på tatamimattan i Kyoto och är fruktansvärt trött i fötterna efter några dagars turistande. Men efter badet - ett äkta japanskt bad med sittande tvagning inför nedstigandet i det gemensamma badet - här på Satomo ryokan är jag skönt avslappnad i hela kroppen och klipper med ögonen. Det här är ett lyxigare boende, men man sover fortfarande på golvet och jag, med mina förbaskade höfter och axel, har därför samlat ihop en hög av madrass, medtagen svensk madrass, sittkuddar samt fyra täcken. Orkar knappt skriva, även om jag skulle vilja hamra ner alla intryck från våra första dagar i Tokyo och Kyoto! Jag har ingen vidare tur med internetuppkopplingen heller: det åkte in några gamla bilder i förra inlägget som jag inte kan ta bort, t.ex. Får fixa bilderna när jag kommer hem. Dagens höjdpunkt är Kiyomizutempel-området på väg upp i bergen som öppnade just ikväll i samband med sakura-högtiden, körsbärsträdens blomning. Vi satt på ett fik och flanerade först runt i hantverkskvarteren i väntan på att tempelområdet skulle öppna, köpte ett par lackskålar i rött och svart och små kort med fraser textade med japanska tecken, att rama in när vi kommer hem. Och en vinkande katt och chop sticks som barnen ville ha. Såg massor av tjejer uppklädda i kimono med sin date på väg mot templet. Öppnandet var värt att vänta på. I skymningen tändes lyktor runt byggnaderna och lampor lyste upp körsbärsträden underifrån. Vi plåtade utsikten över staden och följde sen strömmen av människor utmed en stig längs bergssidan under de upplysta träden som bildade som en sagoskog.Se även:  På plats i TokyoEfter två veckor på resa och Roliga minnen från Japan 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nästan insnöad

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...

Om du inte vet vad du ska plugga, läs idéhistoria!

Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Prince of Persia - amerikanska ideal i arabisk miljö

(foto: filmofilia.com) Fredagsmyset började med tapas i köket och sen landade familjen i soffan med chips och en äventyrsfilm: Prince of Persia. Bättre än mina farhågor och med inspirerande parkour-inslag. Om jag ska fortsätta på samma spår som i förra inlägget, så gissar jag att baktanken med den här rullen är att neutralisera den arabiska ilskan. Efter Irakinvasionen och Muhammed-karikatyrerna (och nu senast den galne bokbålsprästen), så behövs något lugnande. Alltså tar vi en hjältesaga, förlägger den till "Arabien" och planterar in amerikanska ideal: individen i fokus, ödet formar vi själva, man behöver inte följa traditionerna, det är vars och ens skyldighet att sätta sig upp mot makten om den upplevs moraliskt tvivelaktig. Jag raljerar inte, alla försök att minska rekryteringen till självmordsbombarsekter är lovvärda. Mike Newell tycks ha sina fingrar i alla framgångsrika brittisk/amerikanska filmsyltburkar, från den här till min favoritsvit med Fyra bröllop och en beg...