Fortsätt till huvudinnehåll

Till Kyoto med Shinkansen-tåget

















Det är svårt att slita ögonen från japansk teve fast man inte förstår ett ord. Lekprogram, matreportage, lite nyheter om man har tur, reklam och åter reklam. Någonstans i landet rasade idag en hel cykelparkering rakt ner i marken, det blev bara ett kort inslag i tevenyheterna. Ett kvinnligt ishockeylag poserar på isen med solfjäder. Själv sitter jag här i min yukata på tatamimattan i Kyoto och är fruktansvärt trött i fötterna efter några dagars turistande. Men efter badet - ett äkta japanskt bad med sittande tvagning inför nedstigandet i det gemensamma badet - här på Satomo ryokan är jag skönt avslappnad i hela kroppen och klipper med ögonen. Det här är ett lyxigare boende, men man sover fortfarande på golvet och jag, med mina förbaskade höfter och axel, har därför samlat ihop en hög av madrass, medtagen svensk madrass, sittkuddar samt fyra täcken. Orkar knappt skriva, även om jag skulle vilja hamra ner alla intryck från våra första dagar i Tokyo och Kyoto! Jag har ingen vidare tur med internetuppkopplingen heller: det åkte in några gamla bilder i förra inlägget som jag inte kan ta bort, t.ex. Får fixa bilderna när jag kommer hem. Dagens höjdpunkt är Kiyomizutempel-området på väg upp i bergen som öppnade just ikväll i samband med sakura-högtiden, körsbärsträdens blomning. Vi satt på ett fik och flanerade först runt i hantverkskvarteren i väntan på att tempelområdet skulle öppna, köpte ett par lackskålar i rött och svart och små kort med fraser textade med japanska tecken, att rama in när vi kommer hem. Och en vinkande katt och chop sticks som barnen ville ha. Såg massor av tjejer uppklädda i kimono med sin date på väg mot templet. Öppnandet var värt att vänta på. I skymningen tändes lyktor runt byggnaderna och lampor lyste upp körsbärsträden underifrån. Vi plåtade utsikten över staden och följde sen strömmen av människor utmed en stig längs bergssidan under de upplysta träden som bildade som en sagoskog.Se även:  På plats i TokyoEfter två veckor på resa och Roliga minnen från Japan 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönikörer med en alldeles egen stil

Det finns ändå saker kan höja humöret en vanlig grå februarisöndag när man vaknar med ont i nacken, är konstant trött hela dagen och inte alls ser fram emot att gå till jobbet dagen därpå. En av dem är Herr B:s kolumn i DN. Jag önskar jag kunde skriva lika bra. Men den tanken skjuter jag snabbt bort, eftersom det är så roligt att läsa. Där har du en stor dos humor, kvickhet och bildning i anspråklöst ödmjuk förpackning. Dagens krönika: http://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/herr-b-tar-det-till-nasta-niva/

Deklarera eller blogga?

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

SVT måste göra en fortsättning!

Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...