Läser om Erlend Loes lilla bok Naiv Super. Insåg inte riktigt hur bra den är, första gången. Då var den mest knasig, lustig. Jag undrade om författaren var en lika naiv och hopplös slacker som huvudpersonen, sådana där killar som dyker upp överallt och som man retar sig på. Eller om han var ironisk och distanserade sig från honom. Nu läser jag om boken och möter en författare som sympatiserar med sin huvudperson i hans misslyckande, i en livskris som inte alls är något att dra på munnen åt, egentligen. En som bestämt sig för att vara ärlig. Oavsett hur löjeväckande eller hur anstötlig hans brist på ambitioner i livet ter sig. Ännu en bok om välfärdssamhällets unga som saknar färdriktning, mål och mening i tillvaron. Men med sin stil kändes den som något helt nytt när den kom. Precis som med filmer jag sett förut, har jag dock helt och hållet glömt hur det gick. Det blev trots allt inget skrivande på det egna projektet fastän jag varit gräsänka idag. Lämnat lilltjejen på läger, tvättat, plockat jordgubbar, sovit i solen och gjort en köttfärspaj istället.
Kommentarer
Skicka en kommentar