Tyckt, tänkt och tecknat...

Träden har fallit av löven Alla färger ligger använda på marken, glatt förvirrade Varm november Julreklam och sommarminnen

Han som körde bussen imorse har sin egen logik och stannar alltid fem meter från hållplatsen. Istället för den vardagliga rättvisan där alla köar och går på i tur och ordning efter väntetid, verkar han vara ute efter nån sorts gudomlig(?) rättvisa där de saktmodiga/sist anlända skola vara de först påstigna med garanterad sittplats. Eller så avskyr han människors trista förutsebarhet så intensivt att han tycker att vi förtjänar att leva i ovisshet om vilken köriktning som gäller. Är han så är fördomsfull att han tror att den välmående förorten undantagslöst bebos av ärkekonservativa kräk som skulle bli bättre människor av att få alla sina invanda ordningar ställda på huvudet? Eller så tillhör han dem som menar att alla borde vidga sina vyer regelbundet genom att bryta mot invanda beteenden för att det är bra för tillväxten av nya hjärnsynapser och gör det av ren välvilja. I vilket fall som helst är det mest irriterande.

Så har jag gjort ett första pass på Centralen. Efter att ha lämnat kläder, serverat mat på Nobelberget, sorterat insamlade kläder i Tomteboda och gått Röda korsets volontärskurs skrev jag upp mig på fyra kvällstimmar. Det kom inte jättemånga flyktingar med tågen från Malmö just ikväll, åtminstone inte genom de utgångar jag bevakade med några gosedjur och juiceförpackningar redo. Det var tillräckligt många på plats från Polisen, Migrationsverket, Socialen, Röda korset och Refugees Welcome för att göra situationen smidig, vid sidan av frivilliga läkare och jurister. Mitt jobb var att vara medmänniska några timmar. En barnfamilj fick några blöjor. En annan barnfamilj blev kvar hela kvällen i väntan på en vän som skulle betala för deras biljett till Finland. Jag redde ut förutsättningarna för onlinebeställning i biljettluckan på SJ. Som tur var fanns två flerspråkiga killar på plats. Jag lekte med med familjens busiga lilla fyraåring. Till slut ordnades ett tillfälligt boende över natten t...

En av årets sista båtturer ut till ön. Gropig sjö och den där lukten av bräckt vatten som man inser att man saknat så. Många seglare på väg tillbaka mot stan efter en helg ute. Grönskan på stränderna börjar så smått skifta i gult och rött. Grå moln som veckad bomullsvadd över himlen, men solen glimtade fram och föll handlöst genom glipor här och där. Droppar av sol på vågtopparna. Vattnet som sprutade runt fören såg ut som svetsloppor i kvällssolen på vägen hem efter en fika med hårt bröd på bryggan. Vi lämnade resten av delarna till den nya skorstenen. Räven - jag antar att det är samma räv vi såg genom fönstret förra helgen - hade skitit på altanen igen. Alltid en dragkamp med naturen om vem som hör mest hemma där på ön, vi eller dom. Med dom menar jag spindlarna, ormarna, flygmyrorna, fiskmåsarna, myrorna, paddorna, flugorna. Och nu en räv också.

Märklig dag idag, mental berg- och dalbana. Skulle börja med linser men lyckades inte lära mig att sätta in dem. Fick boka en ny tid hos optikern. Inte tillräckligt motiverad, fokuserad? Solig fin höstpromenad till jobbet förbi den färgsprakande graffitin vid Slussen. På plats i det grå öde kontorslandskapet kom gårdagens depression och livströtthet tillbaka med full kraft. Kaffe hjälpte inte mot de monumentalt tråkiga uppgifterna. Det påtvingade, det krystade, alla kompromisser. Det är bara att svälja som arbetstagare. Ett spånarmöte och några skratt och leenden gav lite energi till systemet igen. Sen allt som ska fixas hemma, tvätthögarna, restdisken efter makens spontana middagsbjudning, bygget på landet - transporter och inköp och planering. Googlade på Refugees Welcome och insåg att om jag inte gör något konkret meningsfullt och hoppfullt idag så kommer den här höstdepressionen att äta upp mig. Kommer bara känna mig mer och mer äcklad över att jag fortsätter leva här i över...

Jag hade tänkt skriva om det här med främlingsfientligheten. Hur den återkommer i vågor. Att vi aldrig tycks bli av med den helt. Att den kanske beror på någon sorts sociologisk prägling som gäller alla gruppdjur - misstänksamheten mot det som är annorlunda, allt det som stör rangordningen i flocken. Men att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att man kan erkänna att instinkten finns där, samtidigt som man aktivt tar avstånd ifrån den. Om att det faktum att man vill prata om det, inte betyder att man tycker att det är bra. Jag hade tänkt skriva att vi behöver mota bort den där urgamla instinkten, men utan att blunda och säga ja till allt annorlunda utifrån någon sorts romantiserat ideal av det främmande som inte gör skillnad på den ena eller det andra. Som inte hjälper någon. I den goda viljan att stå på den rätta sidan låter det ibland som om allt vore lika gott. Hederskulturer av olika slag är ju knappast eftersträvansvärda. Kroppsstraff, barnäktenskap och ofrihet har ...

E utmanade mig på tusch-kroki härom kvällen. De satt i soffan och pratade, jag mitt emot. En utmaning att teckna av tre personer som inte håller huvudena stilla, direkt.