Tyckt, tänkt och tecknat...

Märklig dag idag, mental berg- och dalbana. Skulle börja med linser men lyckades inte lära mig att sätta in dem. Fick boka en ny tid hos optikern. Inte tillräckligt motiverad, fokuserad? Solig fin höstpromenad till jobbet förbi den färgsprakande graffitin vid Slussen. På plats i det grå öde kontorslandskapet kom gårdagens depression och livströtthet tillbaka med full kraft. Kaffe hjälpte inte mot de monumentalt tråkiga uppgifterna. Det påtvingade, det krystade, alla kompromisser. Det är bara att svälja som arbetstagare. Ett spånarmöte och några skratt och leenden gav lite energi till systemet igen. Sen allt som ska fixas hemma, tvätthögarna, restdisken efter makens spontana middagsbjudning, bygget på landet - transporter och inköp och planering. Googlade på Refugees Welcome och insåg att om jag inte gör något konkret meningsfullt och hoppfullt idag så kommer den här höstdepressionen att äta upp mig. Kommer bara känna mig mer och mer äcklad över att jag fortsätter leva här i över...

Jag hade tänkt skriva om det här med främlingsfientligheten. Hur den återkommer i vågor. Att vi aldrig tycks bli av med den helt. Att den kanske beror på någon sorts sociologisk prägling som gäller alla gruppdjur - misstänksamheten mot det som är annorlunda, allt det som stör rangordningen i flocken. Men att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att man kan erkänna att instinkten finns där, samtidigt som man aktivt tar avstånd ifrån den. Om att det faktum att man vill prata om det, inte betyder att man tycker att det är bra. Jag hade tänkt skriva att vi behöver mota bort den där urgamla instinkten, men utan att blunda och säga ja till allt annorlunda utifrån någon sorts romantiserat ideal av det främmande som inte gör skillnad på den ena eller det andra. Som inte hjälper någon. I den goda viljan att stå på den rätta sidan låter det ibland som om allt vore lika gott. Hederskulturer av olika slag är ju knappast eftersträvansvärda. Kroppsstraff, barnäktenskap och ofrihet har ...

E utmanade mig på tusch-kroki härom kvällen. De satt i soffan och pratade, jag mitt emot. En utmaning att teckna av tre personer som inte håller huvudena stilla, direkt.

Handlade på inomhusmarknaden i Kandy, upptäckte på hotellrummet att den bruna papperspåsen som vykorten låg i hade beräkningar och elscheman på insidan. Innan det blev en påse hade alltså pappret tjänat som skissunderlag för någon elinstallatör. Fåglarna som skrek på kvällen. Den omtalade vänligheten hos människorna. Någon sorts upphöjd resignation. Har det att göra med buddhismen? Den sköna lunken - är det lättare att uppnå den där långsamheten på en ö? Det var  samma sak på Irland. De högljudda kinesiska turisterna överallt. Den utbredda lotteriförsäljningen inför nyår. Vid varje tunnelbaneuppgång stod de med sina bord och lotteriskyltar. Tydligen kunde man vinna en bil. Trängseln i tygaffärerna. Har sällan upplevt trängsel vid tygförsäljning i Sverige. Om vi åker dit igen ska det vara till augustifestivalen i samband med fullmånen för att vara med om processionen genom Kandy med Buddha-reliken. De rider på elefanter med en ask med en tand. Det märkliga och fantastiska...

Foto: Petra Hallberg Bra teater är en energikick.  Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten är en sådan energikick. Teaterkick. Intejälvklart, det kan lika gärna bli en upplevelse-flopp. Som när AL och jag ägnade dryga 2 timmar åt Spöksonaten på Dramaten och halva publiken stod upp och klappade efteråt och vi tittade på varann och bara...Neej, det här var inte bra! Men Den besynnerliga händelsen... är fint och rytmiskt iscensatt med toppskådisar och kretsar kring en autism(?) som inte bara är ett Problem utan sätter strålkastaren lika mycket på alla runtomkring som faktiskt försöker göra sitt bästa. Det är ju ingen lätt situation. För nån. Och frågan på slutet som blir hängande i luften: "Om jag klarade allt det här, då kan jag väl göra vad som helst, eller? Eller? Eller?" Jag tror att de tonåriga teaterbesökarna, som uppsättningen nog har som huvudsaklig målgrupp, kan få sig en tankeställare av den där frågan. Känna igen sig i den obesvarade frågan men också...

Försmak av vår i Budapest i slutet av mars! Härlig helg, trots att AnnaLena inte var helt frisk promenerade vi längs floden, tog en sight-seeing-tur, gick på kafé och marknad så där som man ska i en ny stad. AnnaLena tog många foton - här är några. Gillar de centraleuropeiska storstädernas gamla stadskärnor och känslan av historiens vingslag. Hotellet låg centralt nära floden, shoppingstråken och den gamla saluhallen. Utsikten från slottet på andra sidan Donau var fin, men turen med linbanan upp var överreklamerad - vi fick köa och bli åthutade av en ilsken biljettförsäljerska för en resa som tog cirka 5 minuter. Den var finare att titta på utifrån. I övrigt var ungrarna väldigt trevliga. Frihetsmonumentet med palmbladet, klippan där en biskop slängdes ner i en tunna när kristendomen var ny i stan, parlamentet med sin otroliga konstruktion, minnen från romartiden - allt fick man hanterligt och bra presenterat på den guidade flodbåten. Tillägg: Av den ultranationa...

Coexist handlar om att möta varje människa som individ och inte som företrädare för nån anonym grupp. Det är inte naivitet utan realism. Vi är tvungna, vi är beroende av varandra vare sig vi vill eller inte. Bättre då vara konstruktiv och bygga broar istället för att hålla på med hat, fördomar, hot, sablar, knivar, järnrör och sånt. Se filmen här: http://www.newsner.com/2015/03/de-ser-skelett-hangla-pa-en-skarm-men-sekunder-senare-budskapet-ar-lika-viktigt-som-det-ar-fantastiskt/