Tyckt, tänkt och tecknat...

Det räcker gott att bara skratta - och det gör jag tills jag gråter - åt barnreplikerna ur vuxna munnar. Eller så börjar man filosofera om att hela livet egentligen är en lek och fundera på den raka linjen mellan apberget på Skansen, fruktstunden på fritids och fikarasten på jobbet. Maktkonflikter, grupptryck och ledarstilar uforskas enligt ungefär samma mönster överallt, av alla primater. Risken känns överhängande att alla planer, allt sorterande, alla stämplade blanketter, mest kokar ner till en fåfäng förhoppning om att betyda något i något sammanhang någonstans. Per Mattsson är förresten underbar, vilken timing. Hela idén om att göra ett projekt av att transkribera barnprat, att bearbeta det till en pjäs om en anonym arbetsplats är underbar i sig ( Tomas Alfredson  och  John Ajvide Lindqvist) .  Går just nu på Dramaten:  Ett informellt samtal om den nuvarande situationen

Den här teckningen fick jag i julklapp av sonen. Han har utgått från ett foto ur familjealbumet. Skillnaden är, förutom de konstnärliga kvaliteterna, att mamman ser mycket mindre morgontrött ut än på fotot. Visst är den fin!

  Dottern sitter modell vid sju års ålder. Och bredvid ett självporträtt från ett föräldramöte där alla vuxna fick i uppgift att rita av sig själva.

Löste in ett åtta år gammalt presentkort på Blås & Knåda mot några fina saker: två bokstöd i form av små höghus, ett rött glasäpple och en saltskål. Fikade med familjen, köpte en dunjacka på rean, unnade oss restaurangpizza till lunch. En helt okej lördag, trots att jag helst undviker butiker och folksamlingar och trots att innerstans halkiga blandning av isavlagringar och snöslask tvingar ner blicken i gatan. Det är redan januari, ett nytt år, men det känns inte särskilt upphetsande när man är 40+. Ledigheten passerade bekvämt. Julstöket var nedtonat eftersom jag varit krasslig. Julafton och dagarna därpå tillbringades i stillhet med ett minium av frisk luft, ett par sköna släktdagar med mat och prat, en hel del skinkmackor, choklad och läsning i hemmets vrå och en trevlig nyårsafton hos goda vännerna C&G - det är alltid så jäkla trevligt hos dem, vet inte hur de bär sig åt. Är sig själva bara kanske, helt enkelt. Det har blivit en massa musik också. Julså...

Men det där är ju jag, tänker jag när jag läser  SvD-artikeln om sk. högkänsliga människor . Den skulle jag vilja hålla upp framför alla - kanske främst min man - som tycker att jag ibland är för långsam och defensiv, när jag borde vara snabb och impulsiv, som han. Högkänslighet tycks vara ett  nedärvt personlighetsdrag hos en femtedel av befolkningen. Via artikeln kan man  klicka och komma till ett snabbtest . Högkänslighet tar sig t.ex. i uttryck så här: R ikt inre liv, lätt att bli uppjagad,  undviker situationer som överväldigar,  känslighet för höga ljud. Forskaren  Elaine Aron   säger: " Jag brukar skämta och säga att om man alltid är väldigt noga med att lokalisera nödutgången när man går på bio, blir man lätt stämplad som neurotisk – till den dag det faktiskt börjar brinna. Då uppfattas man i stället som väldigt smart." Jag gillar hennes slutkläm på artikeln:  " I vår kultur uppfattas högkänslighet ofta som något negativt, men såväl omg...

Kanske är det för att jag en gång i tiden skrev en c-uppsats om samhällsklimatet i rasbiologins kölvatten. Om den tidens likriktning och förakt för svaghet. Jag har hur som helst väldigt svårt för när arbetsgivaren eller någon annan agerar överjag och säger åt mig vad jag ska göra på min fritid. På förra jobbet hade vi diskussioner om vad friskvårdstimmen - den förmån som bestod i en timmes friskvård på betald arbetstid - egentligen fick bestå av. Chefen och ledningen avsåg "pulshöjande" aktiviteter och inget annat. Jag undrade varför. Om poängen är att de anställda ska bli friskare och därmed arbeta bättre (vilket det förstås är), så är det väl inte självklart att det är just pulshöjande aktiviteter som är lösningen för alla och envar? Jag ville t.ex. kunna ta en längre promenad för att rensa tankarna och se saker ur nya vinklar, och räkna det som friskvård. Och tänk om någon skulle må allra bäst av yoga, besök på ett konstmuseum eller av att lyssna till musik? Visst har ...

Storstockholm är hemma för mig. Med sitt nervsystem av busslinjer och tunnelbanesträckor, stadskärnor och förortscentra, viadukter och industriområden, skogspartier och sjöar. Jag tycker mig förstå mig på geografin, topologin. Varför en korvkiosk ligger där den ligger och inte hundra meter åt ett annat håll. Det känns självklart. Kroppen har på något sätt lärt sig var de stora trafikflödena går, vart snön blåser på vintern, vart smältvattnet rinner på våren, hur solen står på sommaren. Så är det inte med andra landsdelar. Där marken kan vara platt och vidsträckt utan några markanta kännetecken medan hus och lador ligger utslängda på ett osorterat sätt, oavläsbart. Fast Göteborgsområdet kan jag längta till ibland, där har jag varit tillräckligt mycket för att känna igen mig här och där. Och tillräckligt lite, för att romantisera. Där finns den goa dialekten, där finns ett tydligare "vi" och där finns Havet, med sin hisnande uråldrighet. Och så har de Backa teater . Under ...