Löste in ett åtta år gammalt presentkort på Blås & Knåda mot några fina saker: två bokstöd i form av små höghus, ett rött glasäpple och en saltskål. Fikade med familjen, köpte en dunjacka på rean, unnade oss restaurangpizza till lunch. En helt okej lördag, trots att jag helst undviker butiker och folksamlingar och trots att innerstans halkiga blandning av isavlagringar och snöslask tvingar ner blicken i gatan. Det är redan januari, ett nytt år, men det känns inte särskilt upphetsande när man är 40+. Ledigheten passerade bekvämt. Julstöket var nedtonat eftersom jag varit krasslig. Julafton och dagarna därpå tillbringades i stillhet med ett minium av frisk luft, ett par sköna släktdagar med mat och prat, en hel del skinkmackor, choklad och läsning i hemmets vrå och en trevlig nyårsafton hos goda vännerna C&G - det är alltid så jäkla trevligt hos dem, vet inte hur de bär sig åt. Är sig själva bara kanske, helt enkelt. Det har blivit en massa musik också. Julsånger i olika genrer och en ny upptäckt: Moneybrother! Hur har jag klarat mig utan honom hittills? En hel del filmer och teveserier har också förgyllt de mörka kvällarna. Tack Spotify och Netflix. Filmtjänsten har stort utbud, även om inte allt är lika fräscht, men just som jag trodde att förrådet av intressanta filmer var helt uttömda så ser jag att de fyllt på med en hel del nytt. Känns fortfarande jättelyxigt att bara kunna parkera i soffan och klicka fram en kvalitetsfilm på ett par sekunder.
Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...
Kommentarer
Skicka en kommentar