Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Firar valborg med Jim

Medan andra fotograferar blommande körsbärsträd i Kungsträdgården, frekventerar uteserveringar och huttrar vid valborgseldar har jag tillbringat dagen inomhus med min skadade make. Strax efter att han på morgonen fått en stålställning levererad i ett stort antal byggsatser, för att måla om huset vilket han tänkt ta itu med direkt efter arbetsdagen på båtklubben, gick han och tokstukade foten istället. Inte med flit förstås. Men det dämpade vårglädjen. Ispåsar, bandage, högläge och värktabletter. Och med värktabletter (hans mot foten, mina mot huvudvärken) inget välsignat vin till middagen heller. Men man får vara glad för det lilla: en välgjord familjefilm med Jim Carrey om de föräldralösa syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Satt och tittade igenom hela extramaterialet med provfilmningar - den mannen älskar att improvisera, han borde resa runt som stand-up. Och njutbar text (många "welcome to my humble abode" och sånt som vi Austen-fantaster gillar). Tre tänkvärda sentenser...

Lagom är bra

Solglittret ligger och riktigt fnittrar på vattenytan. Det är vår, nästan sommar. Jag är redan på väg hem, för en gångs skull i fullt dagsljus. Ganska nöjd, trots allt, med det mesta. Life is a humbling process. Både kroppsligt och själsligt. Se bara till att inte bli för ödmjukad. Lagom ska det va.

London i mars

Veckoslut i London med sommarvärme, promenader längs Themsen, fish&chips på pub, the Globe theatre (Shakespeares), Tower of London, afternoon tea, pratglada taxichaffisar, dubbeldäckarbussar och en demonstration.

Atomkraft - nej tack

Katastrofen i Japan och inbördeskrigen i Nordafrika - det är ett oroligt år så här långt. Som science fiction: Människor i djupaste nöd, systemkollaps, diktatorer som bombar sina egna. Och för oss andra mycket att ta ställning till, som hur man bäst försvarar demokratiska grundvärden och hur världsfrånvänd energipolitiken egentligen får lov att bli. Som DN-prenumerant är jag inbiten pappersläsare och den är fortfarande min grundreferens när det gäller utblickar på världen. Men bloggen SSBD har samlat fler klipp från Japan och reflektioner kring nyhetsrapporteringen under vecka 10. Skribenterna Åsa Moberg och Richard Swartz skriver bra om en energipolitik som inte ifrågasätts (även om jag är osäker på slutklämmen i den sistnämnda - ett uppgivet "det finns inga alternativ"). Tja, kan vi resa till månen är det klart att vi kan lösa energiproblemet. Om vi vill. Om inte tillväxten ansågs vara det allra viktigaste här på jorden, det som går före alla andra hänsyn. Ställ om inves...

Man kan inte låta någon göra det åt en

Den smutsiga snöskorven håller Stockholmstrakten fast i en halvnelson och tvingar en till självrannsakan. Man blir tvungen att ta en ärlig och osentimental titt på sig själv, sin själ i en inte alltför smickrande vinterblek belysning mitt bland tinande hundbajs och halkbekämpningens grusmassor. För så här är det: Arbetsliv, familjeliv och ägodelar lägger ett raster av måsten över livet. Först lider man några år, sen tvingas och lyckas man faktiskt anpassa sitt kreativa jag och sin vardag, till sist har man vant sig. Och ytterligare lite senare: Är det här allt? Dessa kompromisser. I det läget ger jag mig själv ett löfte att åtminstone tvinga mig att tala sanning lite oftare. Ransonera alla vita lögner och halvkväden. Jag ska åtminstone säga som det är, måste börja där. Börjar också bli dags att boka in några sittningar hos en någon som kan hjälpa mig att få grepp om dåliga handlingsmönster och kanske bukt med dem också. Så dags vid pass fyrtio, men i alla fall. Börja sätta några helt ...

Boktips: One Day

Läser och kramar en snöboll. En sån där av polyesterludd, inköpt på Hemtex före jul i en prasslig presentpåse à 80 kronor. Fem låtsassnöbollar att bygga snölykta av inomhus. Eller bara kasta på varandra. Den beter sig och låter som en riktig snöboll när man kramar den. Funkar avstressande. Tyvärr drar den åt sig damm och hårstrån och ser inte så trevlig ut på nära håll, men i alla fall. Snart är boken slut. Inget varar för evigt. Jag kanske läser om den direkt, bara för att njuta av språkglädjen och träffsäkerheten. Pratar om One Day av David Nicholls (bl.a. författare till Starter for ten). One Day handlar om två personer och deras relation genom åren, berättat bara genom att återge vad som händer dem den 15 juli varje år, från 1988 och framåt. Boken fångar tidsandan och hur perspektivet på livet förändras från 20-årsåldern till 40-årsåldern (och kanske längre fram i livet än så, jag har som sagt inte läst klart). Kan inte återberättas, måste läsas! Ta t.ex. de här båda meningarna, d...

Sprickor i muren?

Vad är det som händer i norra Afrika egentligen? Ska man våga hoppas på en våg av demokratisering i Tunisien, Egypten, Jordanien? En historisk vändpunkt? Har varit naiv. Så länge länder är allierade med väst eller erbjuder fina solresor så blir mänskliga rättigheter en icke-fråga här, en intern angelägenhet som regleras av kulturella skillnader och/eller religion. Nu först syns problemen även hos oss och när locket är av väller det fram. Ojämlikhet, trakasserier, rättsosäkerhet, matbrist, propagandakrig. Medierna levererar brottstycken av en verklighet som är svår att greppa . Minns en kristen busschaufför vi träffade på resan mellan Israel och Egypten 1997. Han frågade försiktigt vad vi ansåg om Mubarak. Jag hade ingen aning, ingen åsikt. Han berättade om sin familj och bjöd på vattenpipa på en bar och ville att vi skulle hålla kontakten. Vi nickade och skakade hand lite besvärat, undrade vad han var ute efter, förstod inte varför han skulle behöva oss som någon sorts länk till västvä...