Tyckt, tänkt och tecknat...

Svininfluensans spridning har inte precis uppmuntrat till att bege sig hemifrån. Annars var vi faktiskt på Stadsteatern häromkvällen och såg De tre musketörerna. Regissören, Alexander Moerk-Eidem, står bakom flera andra publiksuccéer på samma teater: Djungelboken, En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda var också en anakronistisk historia. Men till skillnad från den (ja, jag veta att många blev alldeles till sig då också, men inte jag) funkar det alldeles lysande i Musketörerna. 1600-tal och 1980-tal hoprört till en sagolik färgstark underhållningspudding med något för alla, i äkta Shakespeareanda. Gay-kungen (Jan Mybrand), den punkige hertingen (Anders Johannisson), kardinalen (Gerhard Hoberstorfer), Prince-kopian med fransk brytning (vem?) och huvudrollen d'Artagnan (Johannes Bah Kunke), är alla lysande. Här finns sångare och dansare och elgitarrer och ett jäkla ös, från första början. Det är till och med lite gripande här och där. När låten Celebration brakar lös på kungens rosa f...

Lördag förmiddag i slutet av november. Det skymtar något ljust mellan molnen. Känns ovanligt. F åkte med dottern till fotbollsträningen och sen vidare till Maxi för att handla mat. Min elvaåring, E - som är lika morgontrött som jag - och jag vi hade en skön, sömnig diskussion vid frukostbordet om alltifrån gårdagens utvecklingssamtal i skolan till varför tidningar publicerar recensioner. E tyckte de kunde låta bli, om de bara tänkte vara elaka. Jag tror jag lyckades förklara poängen med det hela - att det behövs motvikt, opartiskhet, konsumentupplysning. Själv känner jag mig styrkt när jag druckit mitt te och tagit del av Jane Magnussons och Johan Cronemans klokheter i DN Kultur. Deras integritet och allvar och sunda distans till allt lättköpt och lättviktigt är en bra start på dagen. Gårdagkvällen tillbringades hemma, jag blev klar med jobbet ganska sent efter avbrott för föräldrasamtal i skolan, sen skulle dottern på ridning och därefter kalas, F lagade en god middag (boef bourguign...

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...

Hållplats heter en pjäs som nu går på Stockholms stadsteater. Hade inga förväntningar alls, mer än att jag visste att det skulle bli lite smått absurt. Det var ju en giraff på hållplatsen i annonsen, ju. Föreställningen rör sig runt ett antal figurer i ett kvarter, vid en berlinsk hållplats mellan 1945 och 1995. Dansen är behållningen. En vardagskantig sorts dans som mer uttrycker en viss personlighet än en viss känslostämning. Påminner om Birgitt Cullberg, det jag sett av hennes föreställningar på teve. (Och regissören Mats Ek är väl sonen?) Själva berättelsen eller figurerna berörde mig inte nämnvärt. Fattar inte poängen med att gestalta den långa tjejen, "giraffen", som en kantig punkare, även om jag sympatiserar med idén att hon inte ska vara det vanliga, väna kärleksobjektet i blommig klänning. Förstår inte heller varför väninnan i rosa skriker hela tiden. Och Göran Ragnerstam brukar vara mer intressant än så här. Men tobakshandlaren (f.d. läraren?) i beige rock och hat...

Foto: Hotel Prague city.com De senaste veckorna har SVT visat flera dokumentärer om tjugoårsminnet av murens fall, DDRs och Sovjetväldets uttåg ur historien. Filmer som De andras liv och Goodbye Lenin är gripande och lades förstås in i tablån. Ikväll var det ett program från Prag, kontrasterande intervjuer från då och nu. Jag var där strax efteråt faktiskt. Kommer ihåg att de fortfarande ransonerade plastpåsar i jeansbutiken. Och att man fick en påse extrasulor till skorna man handlade. De skulle liksom räcka länge. När jag ser stadssiluetten och hör de eftertänksamma kommentarerna minns jag plötsligt tidsandan. Det var min åsikt också, my sentiments exactly, att underhållningskulturen blev det dominerande när barnet åkte ut med badvattnet och att det gör oss fattiga i själen. Att konsumtionshetsen flyttar fokus från det som verkligen är viktigt i livet. Men nu är jag tillvand. De också. Nu hör jag att Vaclav Havel låter rätt mossig och bakåtsträvande med sitt prat om eviga värden...

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...