Tyckt, tänkt och tecknat...

Promenerat till biblioteket idag med dottern, hon skulle återlämna "Hungerspelen" som hon maratonläst de senaste dagarna. Själv kunde jag inte låta bli att låna Josefine Klougarts "En av oss sover" och första delen av Karl Ove Knausgårds "Min kamp". De ska ju vara så bra.  N u ska det alltså läsas, har kommit in i en ny läsfas tack vare några deckare. Inte bara nöjas med dramaserier och tidningen.  Idag innehöll DN för övrigt en bra ledare om tolerans och politiskt korrekthet . Det där när någon tycker sig vara modig genom att säga något som är "pk", inta en ståndpunkt som förväntas inom den grupp hen tillhör. Irriterande, eftersom den personen inte riskerar någonting. Eller när någon använder samma taktik och retorik som de hen vill motarbeta, som att demonisera de andra och ta till våld. Det är självklart bra att ta ställning. Och k lart man får slå tillbaka mot den som tar till våld.  Men det gäller att vara medveten om vad det är man g...

Ser ut som om vi fått våra soliga dagar för den här sommaren. Nu väntar bara...åtta månader av kyla, kala träd och grådask. Återfall i depression som bara beror på vädret. Solbrännan bleknar och jag kan inte längre gå omkring i snygga kläder utan måste hålla mig till jeans och polotröja. Har sett om många gamla favoritfilmer, romantiska draman, de senaste veckorna. Sånt jag gör för att hålla uppe humöret när semestern är slut. Notting Hill; Fredsmäklaren, Sex dagar, sju nätter; Proof of life... Börjat se om Vänner (igen) med dottern. Köpt en trave Peter Robinson-deckare. Dags att boka biljetter på Stadsteatern också, gå på bio coh träffa vänner efter jobbet. Försöker ta med mig mitt semesterjag in i nio-till-fem-tillvaron och det är en utmaning det med när jag anar en stressig höst. Just idag försöker jag att verkligen känna mig ledig när familjen är bortrest. Städar lite och tvättar, plockar i trädgården innan jag ska sätta mig med det jag egentligen tänkt göra den här he...

Mycket vatten på sistone. Som det ska vara på sommaren. Hönö. Ljugarn. Snart blir det Saxaren. Livet är gott.

Det var rätt länge sen jag grät på teatern, även om jag är rätt blödig i största allmänhet. Men Shima Niavarani har en stark scennärvaro och tajming, texten är så grymt bra, iscensättningen är lekfull livsglädje - tillsammans blir det teatermagi med "ett ärende", och så långt ifrån plakat-teater man kan komma. Jag pratar om Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. Det handlar om allvarliga ämnen - identitet och fördomar och förtryck - men eftersom den är så avväpnande, inkännande och ärlig så klarar den till och med lite slapstik (Shima uppträder bland annat som en korsning av Gene Wilder, Harpo Marx och Rosa Pantern i en scen som smygande polisspion). Den hopplöst efterhängsne "brorsan" Shavi är övertygande för mycket, och gestalterna Valeria och Amor träffar också helt rätt. Det är när Amor ringer mormor - eller rättare sagt sitter bakom en busskur i city och gråter och pratar högt för sig själv - som jag känner hur det börjar rinna längs kinden. Någon...

Minus femton grader och isflak på Chicago river. Ändå är jag är överväldigad av resan. Inte bara för att jag upptäckte 'tonfisktartar' (jag levde i princip på tonfisk), eller såg matchen Chicago Bulls--Brooklyn Nets på Union Centre, eller fick en heldag på Chicago Art Institute vid sidan av själva konferensen. Det är helt enkelt uppfriskande att resa på egen hand ibland. Stimulerande att befinna sig på en plats som tvingar dig att artikulera vad du vill och bli tydlig i konturerna. Och sympatiska människor, snygg skyline, spännande gator. Jag försöker också le och vara bestämd samtidigt, behöver öva på det. Här strävar man mer efter att göra än att vara. Baksidorna av ett samhälle som är uppbyggt kring framgångsrika entreprenörer är förstås stor lönedifferentiering, segregering och att den som blir sjuk är utlämnad till välgörenhet. Ett inslag på tevenyheterna en kväll handlar om en familj som inte har råd att betala för sin bebis respirator längre, man går ut med en vädja...