Minus femton grader och isflak på Chicago river. Ändå är jag är överväldigad av resan. Inte bara för att jag upptäckte 'tonfisktartar' (jag levde i princip på tonfisk), eller såg matchen Chicago Bulls--Brooklyn Nets på Union Centre, eller fick en heldag på Chicago Art Institute vid sidan av själva konferensen. Det är helt enkelt uppfriskande att resa på egen hand ibland. Stimulerande att befinna sig på en plats som tvingar dig att artikulera vad du vill och bli tydlig i konturerna. Och sympatiska människor, snygg skyline, spännande gator. Jag försöker också le och vara bestämd samtidigt, behöver öva på det.
Här strävar man mer efter att göra än att vara. Baksidorna av ett samhälle som är uppbyggt kring framgångsrika entreprenörer är förstås stor lönedifferentiering, segregering och att den som blir sjuk är utlämnad till välgörenhet. Ett inslag på tevenyheterna en kväll handlar om en familj som inte har råd att betala för sin bebis respirator längre, man går ut med en vädjan till grannskapet om pengar. Men jäklar vad bra de är ändå på att skapa en anda av gemensamt strävande här, på att applådera de som lyckas. Man vet att man är beroende av varandra och just därför, kanske, blir atmosfären så trevlig. Läser Richard Fords "Kanda" under resan och en sekvens berättar om pappan som varje morgon vid frukostbordet frågar sina barn: "Och vad tänker ni göra för republiken idag?" Så är det kanske. Och så finns pratshower som Real Time med Bill Maher, jäkligt vass, som uppväger den inställsamhet som ibland känns lite plastig.
Behind the scenes på utlandskonferens: Vara nära att ge upp när du provat alla vanliga grepp utan att lyckas få vatten ur duschkranen. Gå vilse i en timme i ett gytter av gångar som sammanlänkar tre hotell, i jakt på en sal som inte finns. Bli upplyst om att mötet inte är 8 på morgonen utan på kvällen, PM. Men också att vara morgonpigg, för en gång skull.
Kommentarer
Skicka en kommentar