Tyckt, tänkt och tecknat...

Imorse blev jag prejad av en lycra-fascist igen. Var tvungen att bromsa och gira så tvärt att kedjan hoppade av. Andra gången på samma ställe. Den där flaskhalsen på vägen ner från Värmdövägen in på raksträckan vid Hammarby sjöstad. Killen skulle absolut ligga kvar i sin kompis vinddrag vilket innebar att han var tvungen att skära in i det meterlåga mellarum som uppstod mellan kompisens backdäck och mitt framdäck. Det är bara det att jag inte har någon lust att stanna för att tråckla på cykelkedjor på vägen till jobbet. Fast då har man ändå haft tur, om det inte är värre än att kedjan hoppar av. Världen tycks sprickfull av män som tycker att de har all rätt att riskera ditt liv + din cykel/bil. De vet inget bättre än att tvinga andra att bromsa in och lämna plats åt dem. De osedda stackarna. Nå, jag såg dig idag. Hade jag sett dig igen, vid ett rödljus lite längre fram, så hade jag kanske krossat knäskålarna på dig. Eller förlåt, vad är det jag säger! Inte stannar du vid rödlju...

En gråmulen blåsig dag som idag är det flädersaft, körsbär och alvedon som gäller när väskorna landat i hallen. Har just kommit hem från landet. Packat, plockat undan ute och inne, städat ur stugorna, burit i och ur båten i ihärdig vind och sen landat hemma med hämt-thai och värktablett mot nacken. Laddat en första tvättmaskin. Betalat räkningar, svarat på meddelanden, kollat facebook, gjort nya inköpslistor till Bygg-Ole. Sommarledigheten är som bäst med en blandning av intensivt umgänge, långsamma dagar bara med lilla familjen och en del total ensamhet. Den senaste veckan har jag fått lite av allt. Jag har badat, sågat, snickrat, njutit solnedgångar, umgåtts, druckit sommaren till, ätit gott, diskat handdisk med sällskap av P1 (lyssnat på serien om fördomar "Jag retar mig på dig" och följetongen "Madame Bovary"), fällt ett dött träd, läst i Tove Janssons "Sommarboken" för dottern, dödat spindlar, löst korsord och tack vare svågerns investering i 4G...

Läser om Erlend Loes lilla bok Naiv Super. Insåg inte riktigt hur bra den är, första gången. Då var den mest knasig, lustig. Jag undrade om författaren var en lika naiv och hopplös slacker som huvudpersonen, sådana där killar som dyker upp överallt och som man retar sig på. Eller om han var ironisk och distanserade sig från honom. Nu läser jag om boken och möter en författare som sympatiserar med sin huvudperson i hans misslyckande, i en livskris som inte alls är något att dra på munnen åt, egentligen. En som bestämt sig för att vara ärlig. Oavsett hur löjeväckande eller hur anstötlig hans brist på ambitioner i livet ter sig. Ännu en bok om välfärdssamhällets unga som saknar färdriktning, mål och mening i tillvaron. Men med sin stil kändes den som något helt nytt när den kom. Precis som med filmer jag sett förut, har jag dock helt och hållet glömt hur det gick. Det blev trots allt inget skrivande på det egna projektet fastän jag varit gräsänka idag. Lämnat lilltjejen på läger, ...

Surfar runt på svt.se/play  och hittar en dokumentär om Västanå teater och arbetet bakom deras senaste uppsättning. En timme om hur manus, kostym, musik, koreografi, scenografi och dans växer fram genom enskilda tolkningar och lyhört grupparbete, för att bilda en konstnärlig enhet. Tänker: Vad fan gör jag bakom ett skrivbord hela dagarna?? PS: Fick ett anonymt beundrarbrev som svar på denna blogpost. Var väldigt glad i några sekunder, sen vaknade misstänksamheten. Webblänken visade sig gå till en sajt med levande 6-uppvisningar. Deprimerande. Finns det teknologi för att skanna bloggosfären efter foton på unga kvinnor i desperat behov av uppmärksamhet i syfte att upprätta kontakt för att locka dem in i 6-industrin, eller var det bara ett massutskick till potentiella 6-köpare? Vill bara göra klart för alla webbkravlare en gång för alla - jag är ingetdera. 

Sonen har flyttat in i det omgjorda förrådet, vilket inte alls är så illa som det låter, med fönster åt två väderstreck, och själv har jag efter en vända till IKEA och med hjälp av F flyttat in min dator och mina papper, pärmar och lådor i sonens gamla rum. Jag har längtat efter detta egna krypin, det första sen föräldrahemmets. Snart följer min gamla skrivmaskin, teckningar och målningar och  tidskrifter efter. Behöver tänka mina egna tankar ibland, omge mig av mina saker. (Virginia var nog klok på den punkten. Ytterligare en "klassiker" jag inte läst än, förresten. A room of one's one, alltså.)

Att resa är en nyttig perspektivförskjutning. Upptäckte att Europa är ungefär en och samma sak i Japan - på tapasbaren Blanco med "Spanish table" i ett av Tokyos höghus hänger ett foto av Colosseum på väggen. Toatofflorna får absolut inte användas någon annan stans än där och toan har instrumentpanel. Godiset är inte som vårt - som påsen med en blandning av spigg och mandel. Eller gelebollar på spett i kolasås. Eller glass med smak av grönt te. Engelskan haltade ibland på skyltarna. Och vilda apor uppe på ett berg! Oväntat var också att höra Ack Värmeland du sköna med Monika Z på ett kafe i Kyoto...   Tips för dig som också ska till Japan: Läs på, t.ex. "Första klass reseguide", om Japan innan du åker.  Hyr en liten bärbar router/wifi på flygplatsen, så kan du surfa och använda Google maps till en rimlig kostnad. En fråga om överlevnad när man inte kan språket! Hyr cyklar i Kyoto! Se även:  Efter två veckor på resa , Till K...

Hemma igen efter tolv dagars resa. Trötta i fötterna men uppfyllda av allt det annorlunda. Har sett så många tempel och körsbärsträd att det räcker för en livstid. Har upptäckt hur bra man mår av vegetariskt och fisk. Fast det blev Starbucks till frukost - att leva helt utan bröd, där går gränsen för min anpassbarhet. Som turist i Japan flyter allt väldigt smidigt och behagligt, man möter idel hjälpsamhet och respekt. Men vad händer med den som inte klarar av den sociala kontrollen? De gapiga lekprogrammen i teve och superiet om kvällarna i de avskilda båsen på restaurangerna, fungerar väl som någon sorts ventil. Man ser knappt några kvinnor i åldern 30-50 på stan annat än i serviceyrken, de slutar ofta jobba för att vara hemma med barnen. Städerna är trånga och grå, så man förstår behovet av parkoaser med gröna växter, färgglada blommor. Se även: På plats i Tokyo , Roliga minnen från Japan och Till Kyoto med Shinkansen