Tyckt, tänkt och tecknat...

Det är svårt att slita ögonen från japansk teve fast man inte förstår ett ord. Lekprogram, matreportage, lite nyheter om man har tur, reklam och åter reklam. Någonstans i landet rasade idag en hel cykelparkering rakt ner i marken, det blev bara ett kort inslag i tevenyheterna. Ett kvinnligt ishockeylag poserar på isen med solfjäder. Själv sitter jag här i min yukata på tatamimattan i Kyoto och är fruktansvärt trött i fötterna efter några dagars turistande. Men efter badet - ett äkta japanskt bad med sittande tvagning inför nedstigandet i det gemensamma badet - här på Satomo ryokan är jag skönt avslappnad i hela kroppen och klipper med ögonen. Det här är ett lyxigare boende, men man sover fortfarande på golvet och jag, med mina förbaskade höfter och axel, har därför samlat ihop en hög av madrass, medtagen svensk madrass, sittkuddar samt fyra täcken. Orkar knappt skriva, även om jag skulle vilja hamra ner alla intryck från våra första dagar i To...

Japan är som en parallellvärld. Villor med  skjutdörrr och  uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo.  Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. T oasitsarna har  instrumentpanel  för t.ex.  eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda ...

Över hemgjord pizza och ett par glas svalt Stoneleigh pratade vi om teveseriepreferenser vid middagsbordet. Han undrade hur det kommer sig att jag följer Chuck - är inne på säsong 2. Det han uppfattat som något mycket sämre än en serie som t.ex. Pride and Prejudice som han vid det här laget accepterat som en av mina återkommande favoriter. Och de är förstås väldigt olika. Den som baseras på Jane Austens klassiker har förvisso mer djup och finess och trovärdighet än den lite tramsiga aktionkomediserien om slackers i en elektronikaffär i Burbank. Men jag hävdar att de ändå har något gemensamt: den stoiska inställningen till livet. Man har ju sina begränsningar. Man har gjort sina val. Man börjar i fyrtioårsåldern till slut inse att det inte lär bli några STORVERK, inga avgörande insatser värda fyrverkerier under ens korta liv, trots en del goda möjligheter och hårt arbete. Och det som förenar Elisabeth Bennet och Chuck Bartowski är att de blir förebilder här. De bär sina res...

Sportögonblick man inte glömmer... Vardags-VM  VM i gymnastik  Silly Olympics Monty Python - Silly Olympiad - watch more funny videos      

Foto:  Aaron Martin-Colby Det har gått ett år sedan medlemmar i ryska gruppen Pussy Riot började trakasseras, anklagades för huliganism och så småningom fängslades för att de haft mage att uttrycka sina åsikter. Artikel 19 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter lyder: Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Mer behöver väl inte sägas? Ända sedan jag läste  Allt som är fast förflyktigas av Marshall Berman , en fantastisk bok om modernismen, så har jag velat se Sankt Petersburg. Men Putins Ryssland är verkligen inget att längta till! Föraktet för mänskliga rättigheter, förföljelse av oliktänkande, vänskapsband med lurendrejare som Berlusconi och odlandet av en fascistisk machokultur, är inget som lockar en turist som mig. Nyheter om Pussy Riot

Man går igång på olika saker. Ett stearinljus, Moneybrother i högtalarna och mitt bokmanus i datorn. Svårt att toppa.  Sådana fantastiska låtar! Young faithful love, Feel like hurting somebody, Will there be music, Born under a bad sign, We only die once, No damn I don't love you, What's the use in trying, Reconsider me, It's been hurting all the way with you Joanna, Don't call the police, Keep the hurt at bay, Positive Vibrations, They Don't know, Alla längtar någon annanstans, Jealousy, Dancing to keep from crying, Start a fire, Bombarded in Rio... Skivorna verkar ha kommit under mina år med småbarn, Moneybrother är en av de upplevelser från yttervärlden som inte nådde fram då. Men nu!

Det räcker gott att bara skratta - och det gör jag tills jag gråter - åt barnreplikerna ur vuxna munnar. Eller så börjar man filosofera om att hela livet egentligen är en lek och fundera på den raka linjen mellan apberget på Skansen, fruktstunden på fritids och fikarasten på jobbet. Maktkonflikter, grupptryck och ledarstilar uforskas enligt ungefär samma mönster överallt, av alla primater. Risken känns överhängande att alla planer, allt sorterande, alla stämplade blanketter, mest kokar ner till en fåfäng förhoppning om att betyda något i något sammanhang någonstans. Per Mattsson är förresten underbar, vilken timing. Hela idén om att göra ett projekt av att transkribera barnprat, att bearbeta det till en pjäs om en anonym arbetsplats är underbar i sig ( Tomas Alfredson  och  John Ajvide Lindqvist) .  Går just nu på Dramaten:  Ett informellt samtal om den nuvarande situationen