På plats i Tokyo

Japan är som en parallellvärld. Villor med skjutdörrr och uppåtvinklade takutsprång, höghus med rundade former. Massor av färgglada reklamskyltar, entoniga utrop och melodislingor som skräller från affärer och tågstationer. Bugningar och långa obegripliga hälsningsfraser. Allt rent, artigt och välordnat. Alla har blankt, tjockt, svart hår och är extremt välklädda. Jordbävningsvarnare på varje kafe. Gatuestetiken kastar en mellan strama kimonos och goth-Lolitor. T-banekartan ser ut som ett garnnystan och vi inser att vi bara sett den ena, att det finns två separata t-banesystem i Tokyo. Bonsaiträdgårdarna ser ut att vara klippta med nagelsax. Härken av elsladdar och kopplingar hänger i luften mellan de tättliggande smala husen. Toasitsarna har instrumentpanel för t.ex. eluppvärmning. Vi går på Edo-museet och insuper historia. På vår vandrarhems-ryokan sover man på golvet och borstar tänderna i trapphallen, delar på våningens båda toaletter och duschar. Men det finns knappt någon isolering i väggarna vilket innebär att om man saknar öronproppar ligger man och undrar vem det är som fönar håret vid midnatt när man själv är så jetlaggad att man borde få sova ostört i ett dygn.

Efter den första dagen i Tokyo är huvudet fullt av frågor:

Vart är kvinnorna i kimono och håruppsättningar (geischor?maikor?) på väg? 

Och de unga killarna med fullpackade Haglöfs(!)ryggsäckar?
Finns det överhuvudtaget kafeer där det finns plats att sitta och hänga några timmar, eller är det alltid kö, eller till och med kölista, till kafeerna i Tokyo?
Var slänger tokyoborna sitt skräp, för det finns ju inga papperskorgar?
Hur många trädgårdsmästare behövs för att beskära stans alla träd?
Varifrån kommer den vinkande katten?
Och varför har inte shinto slagit igenom i Sverige? Egentligen.

Se även: Till Kyoto med Shinkansen, Roliga minnen från Japan och Efter två veckor på resa