Tyckt, tänkt och tecknat...

Och så tre tänkvärda länkar som nått mig de senaste veckorna. Den första är riktigt rolig: Jim Beck: Wear sunscreen (tack till Åsa och Alexx) EU-minister Birgitta Ohlsson: Europa har inte råd med världens mest välutbildade hemmafruar Axess om multikulturalismen

Så jävla ljuvligt. Nyutsprucket ljusgrönt överallt. Bäddar in och gömmer allt som varit dött och fult. Koltrastar och småsparvar försöker överrösta varandra. Syrenerna funderar på att slå ut. När som helst händer det. Körsbärsblombladen ligger som konfetti över gräs och grus. Väldigt Madicken. Det är söndagslugnt, ändå full aktivitet. Helgen började med en promenad i Velam, där L rider. Man följer de mjuka stigarna längs vattnet och plötsligt är man långt borta. Mattor av vitsippor under träden. Rådjur. Bergshällar vid vattenkanten som väntar på sommarens solbadare. Omkullblåsta träd. Marken sviktar under varje steg, prickig av ett vårregn som knappt märks, bara tassar högt uppe i trädkronorna. Ser i kommunens nyhetsbrev att det blir fågelskådarmornar i Velam i maj. Härligt - för den som är morronpigg. Minns när pappa drog ut oss barn i skogen för att skåda fåglar. Korvmackorna i en solig glänta var bäst. Och förväntan. Det är kanske vad man som barn behöver allra mest: föräldrar som b...

Medan andra fotograferar blommande körsbärsträd i Kungsträdgården, frekventerar uteserveringar och huttrar vid valborgseldar har jag tillbringat dagen inomhus med min skadade make. Strax efter att han på morgonen fått en stålställning levererad i ett stort antal byggsatser, för att måla om huset vilket han tänkt ta itu med direkt efter arbetsdagen på båtklubben, gick han och tokstukade foten istället. Inte med flit förstås. Men det dämpade vårglädjen. Ispåsar, bandage, högläge och värktabletter. Och med värktabletter (hans mot foten, mina mot huvudvärken) inget välsignat vin till middagen heller. Men man får vara glad för det lilla: en välgjord familjefilm med Jim Carrey om de föräldralösa syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Satt och tittade igenom hela extramaterialet med provfilmningar - den mannen älskar att improvisera, han borde resa runt som stand-up. Och njutbar text (många "welcome to my humble abode" och sånt som vi Austen-fantaster gillar). Tre tänkvärda sentenser...

Solglittret ligger och riktigt fnittrar på vattenytan. Det är vår, nästan sommar. Jag är redan på väg hem, för en gångs skull i fullt dagsljus. Ganska nöjd, trots allt, med det mesta. Life is a humbling process. Både kroppsligt och själsligt. Se bara till att inte bli för ödmjukad. Lagom ska det va.

Veckoslut i London med sommarvärme, promenader längs Themsen, fish&chips på pub, the Globe theatre (Shakespeares), Tower of London, afternoon tea, pratglada taxichaffisar, dubbeldäckarbussar och en demonstration.

Katastrofen i Japan och inbördeskrigen i Nordafrika - det är ett oroligt år så här långt. Som science fiction: Människor i djupaste nöd, systemkollaps, diktatorer som bombar sina egna. Och för oss andra mycket att ta ställning till, som hur man bäst försvarar demokratiska grundvärden och hur världsfrånvänd energipolitiken egentligen får lov att bli. Som DN-prenumerant är jag inbiten pappersläsare och den är fortfarande min grundreferens när det gäller utblickar på världen. Men bloggen SSBD har samlat fler klipp från Japan och reflektioner kring nyhetsrapporteringen under vecka 10. Skribenterna Åsa Moberg och Richard Swartz skriver bra om en energipolitik som inte ifrågasätts (även om jag är osäker på slutklämmen i den sistnämnda - ett uppgivet "det finns inga alternativ"). Tja, kan vi resa till månen är det klart att vi kan lösa energiproblemet. Om vi vill. Om inte tillväxten ansågs vara det allra viktigaste här på jorden, det som går före alla andra hänsyn. Ställ om inves...

Den smutsiga snöskorven håller Stockholmstrakten fast i en halvnelson och tvingar en till självrannsakan. Man blir tvungen att ta en ärlig och osentimental titt på sig själv, sin själ i en inte alltför smickrande vinterblek belysning mitt bland tinande hundbajs och halkbekämpningens grusmassor. För så här är det: Arbetsliv, familjeliv och ägodelar lägger ett raster av måsten över livet. Först lider man några år, sen tvingas och lyckas man faktiskt anpassa sitt kreativa jag och sin vardag, till sist har man vant sig. Och ytterligare lite senare: Är det här allt? Dessa kompromisser. I det läget ger jag mig själv ett löfte att åtminstone tvinga mig att tala sanning lite oftare. Ransonera alla vita lögner och halvkväden. Jag ska åtminstone säga som det är, måste börja där. Börjar också bli dags att boka in några sittningar hos en någon som kan hjälpa mig att få grepp om dåliga handlingsmönster och kanske bukt med dem också. Så dags vid pass fyrtio, men i alla fall. Börja sätta några helt ...