Tyckt, tänkt och tecknat...

Visst är det märkligt, och sorgligt, att strävan mot social rättvisa och ekologisk hållbarhet ibland anses vara uttryck för särintressen... Det slår mig när jag läser en artikel av filosofen Slavoj Zizek i DN Kultur idag. Han skriver om det isländska vulkanutbrottet och hotet om andra ekologiska katastrofer. Med hänvisning till Alain Badiou (också okänd för mig) listar han vad som behövs för att åstadkomma nödvändig förändring: - världsomspännande normer som begränsar vars och ens tärande på miljön, - bestraffning mot alla som bryter mot skyddsåtgärderna, - kollektiva beslut på tvärs mot kapitalismens inneboende logik, - tillit till den enskilda människan och de som vågar säga ifrån. Riktigt så skriver han inte och angiveridiskussionen känns inte helt trevlig, men i de stora dragen har ju karln rätt! Zizek ser en möjlighet i alla de risker som omger oss - att vi faktiskt kommer att tvingas ställa om vårt sätt att prioritera och lösa gemensamma problem i framtiden. (Foto: CC Attribution...

Den här affischen möter mig i ett skyltfönster i en liten norditaliensk stad. Jag stannar till, perplex. Det är något med den barnsliga estetiken, solsymbolen, de scoutaktiga ungdomarna i förgrunden, människorna som radar upp sig lätt hotfullt vid horisonten som anfallande indianer i en westernfilm. Något både löjeväckande och obehagligt. Är det ett skämt? Jag försöker förstå vad det är för en lokal. Resebyrå? Reklambyrå? Ungdomsorganisation? Sen ser jag att det står Lega Nord på dörren, namnet på det separatistiska högerpopulistiska parti som är ett av Berlusconis allierade.

Kylan när man skjuter upp fönsterluckorna på morgonen. Den oväntat sötkvalmiga doften av nybakade kakor när man stiger ut genom porten. Kullerstensgränderna i den gamla stadskärnan, slarvigt lappade med asfalt. Djupa hål i gatan där både asfalt och kullerstenar verkar vara på väg att sjunka ner mot jordens mitt. Marmorn på marken i arkaderna längs de vindlande affärsgatorna. Alla går man ur huse för att umgås på piazzan på söndagen. De små flaggorna med italienska färger över balkongräckena med texten som visar att man stöder arbetarna i en pågående rättegång mot ett gruvföretag. Tusenskönor i lekparkens gräs. Blommande magnolior på terasserna. Sällskap som tar en aperitivo före middagen, unga och gamla. Duvorna som barnen jagar. De äldre männen i keps som trampar förbi på sina omoderna cyklar. Alla som stannar för att beundra barnen. Måltiderna som tas på djupaste allvar och som smakar som ingen annan stans på jorden. De kalla stengolven och kala lägenheterna. Marknaden med allt man k...

"Nothing's gonna stop me but divine internvention. I recon it's again my time to win some or learn some...[---] Open up your plans and damn you're free...Look into your heart and you'll find love. It's your God-forsaken right to be loved..." Se och lyssna till Jason Mraz och hans trummis/fantastiska back up singer (!)  på konsert i Korea 2007 - musikaliskt, skönt, opretentiöst, lyckorusigt... Vad passar bättre en solig vårdag när gruset ligger och dammar på gatorna och det varma ljuset finns kvar ända till efter sju på kvällen och värmen är så ny att man måste bara stanna upp och förundras och alla deadlines ännu ligger långt fram i tiden...

När min morfar dog fick mormor, mamma och hennes syskon ägna en hel del tid åt att bära ut alla de papperskassar med gamla tidningar som trängdes runt väggarna i hans rum. Morfar kunde inte slänga. Jag har nog en släng av den där sjukan. I hyllan står en gammal pärm med tidningsklipp, de allra bästa artiklarna, som jag bara inte kunde låta gå till tidningsinsamlingen. Som skulle kunna bilda underlag till en roman, en artikel, eller åtminstone en insändare. Nu finns det ju e-arkiv, så jag har slappnat av lite. Men det går mycket tid åt att scanna tidningen på lediga dagar. Den egna kreativiteten kommer i andra hand. Nyhetssjuka, kanske. Med mitt onda ben kan jag inte vara så aktiv dessa dagar. Började denna lördag med att sitta i en fåtölj och stirra apatisk upp i taket. Satt så rätt länge. Lisa hann läsa ut sin mangabok under tiden. Hon har precis trätt in i slukaråldern. Till slut var jag tvungen att städa. Det är det enda som kan ge tillbaka självrespekten. Om gruset i hallen och smu...

Det finns en punkt i varje människas liv när hon plöstligt inser att hon inte är odödlig. Vilket alla människor inbillar sig att de är till en början. För min del började det för två somrar sen; med ett par knäckta revben. Sommaren därpå var det nära att jag aldrig kommit upp igen från den där välta kanoten. Och så i vinter; en övning i ödmjukhet med långförkylning och muskelbristning. Konvalecent igen, på kryckor! Jag hajar poängen nu. Det räcker. Bodil Malmsten skriver också om ödmjukhet . Sant, hjärtknipande och roligt, som vanligt. Ute i solen hänger smältsnön försmädligt från taken och det luktar så där fulfint vårnygammalt. I dagstidningen handlar mycket om högskoleantagningen. Alla duktiga flickor och slappa pojkar som inte får så många chanser till med de nya reglerna. Minns de där slappa killarna som tog sig rätt att håna oss andra. Jag känner åtminstone fyra unga kvinnor som blivit utbrända. Själv var jag nära. Det började med en rejäl depression i åttan. Utmattningssymptom n...

Uppfriskande med politisk teater. Insåg hur ovanligt det är på landets största scener. "Ön" på Stadsteatern handlar om två unga killar i början av nittiotalet. Det är hög igenkänningsfaktor för en som själv växt upp i ett ganska segregerat område, haft folkhemsideal, lidit fullständig begreppsförvirring i systemskiftets tidiga nittiotal och sedan gradvis inlemmats i den besuttna medelklassen med kärnfamilj, huset fullt av prylar och något som liknat en karriär. Som tänker på miljö och rättvisa men som kan svälja sina ideal om solidarisk samhällsfinansiering och betala hantverkaren svart för att själv komma billigare undan. Som ser sin privatekonomi gynnas av den borgerliga politiken medan allmännyttan säljs ut, a-kassa och sjukersättning försämras. Hur kunde det bli så? Pjäsen är bitvis vass satir, bitvis vänsterromantik, bitvis buskis, bitvis operett. Jag gillar den för den berättar min generations historia. Faktum är att jag just håller på att försöka skriva en berättelse ...