Det finns en punkt i varje människas liv när hon plöstligt inser att hon inte är odödlig. Vilket alla människor inbillar sig att de är till en början. För min del började det för två somrar sen; med ett par knäckta revben. Sommaren därpå var det nära att jag aldrig kommit upp igen från den där välta kanoten. Och så i vinter; en övning i ödmjukhet med långförkylning och muskelbristning. Konvalecent igen, på kryckor! Jag hajar poängen nu. Det räcker. Bodil Malmsten skriver också om ödmjukhet. Sant, hjärtknipande och roligt, som vanligt. Ute i solen hänger smältsnön försmädligt från taken och det luktar så där fulfint vårnygammalt. I dagstidningen handlar mycket om högskoleantagningen. Alla duktiga flickor och slappa pojkar som inte får så många chanser till med de nya reglerna. Minns de där slappa killarna som tog sig rätt att håna oss andra. Jag känner åtminstone fyra unga kvinnor som blivit utbrända. Själv var jag nära. Det började med en rejäl depression i åttan. Utmattningssymptom några år efter det med alla upplevda krav från skola och idrott. Sen mer studier och halvtidsjobb parallellt. Sen visa framfötterna på arbetsmarknaden. Sen småbarn och eget hushåll. Och det där karriärtillfället som höll på att kosta mig hälsan. Tror faktiskt skrivandet har varit min räddning. Dagboken är underskattad ur folkhälsosynpunkt. Till sist: jag misstänker att något företag försökt muta DN-krönikören Bengt Ohlsson, läs själv!
Kommentarer
Skicka en kommentar