Tyckt, tänkt och tecknat...

Vad gör en roman bra? Och varför tröttnar man ibland utan att orka fortsätta?  Jag tänker på Josefine Klougarts “En av oss sover” som är den senaste bok som jag verkligen sträckläste på bara ett par dagar, och på Dostojevskijs “Idioten” som var en plåga att ta sig igenom.   "En av oss sover" sögs jag in i tack vare en otrolig närhet, direkthet, en okonstlad precision som förmedlades främst via språket. Själva historien var inte särskilt spännande, den utspelar sig i en vardaglig lantlig miljö bland vardagliga personer. Men det var något med hur huvudpersonens tankar förmedlades och det lyriska språket som inte liknar något jag läst tidigare. Jag gissade att huvudpersonen bearbetade någon sorts sorg, hon verkade inte riktigt själv veta hur hon mådde och verkade nästan ha släppt taget att försöka styra vad som hände i hennes liv. Samtidigt ägde hon en självklar auktoritet och urskiljningsförmåga. Det fanns något att upptäcka om henne. Hon visade motstridiga egenskaper...

Läser just nu tre böcker samtidigt - ovanligt intensivt för att vara mig! Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, Karl-Ove Knausgårds Min kamp (första delen) och deckaren Bränd himmel av Gilly MacMillan, som DN vänligt no g gav prenumeranter som ebok i somras. Kampen lyssnar jag på som ljudbok från bibblan till och från jobbet och Ferrante läste jag som vanlig pappersbok. Läsverktyg anpassade till olika situationer, underbart! Det blir ju mer läst på det sättet. Alla tre bra eller väldigt bra när det gäller Elena och Gilly. Hoppas kampen tar sig i kommande böcker, just nu är det ett tragglande med detaljer utan urskillning. Kanske har detta tragglande en mening som kommer att visa sig, kanske inte. Hade i alla fall glädjen att diskutera Ferrantes bok med läsarcirkeln i söndags, alltid lika kul. Och skrivandet? Återkommer till det.  

Ingen idé att hymla med det. Jag skriver. Så är det med det. P3 Serie söker just nu programförslag så jag har precis skickat in två olika synopsis. Den här sommaren har jag skrivit två noveller också. Och ett bokmanus får nog anses färdigt, det med efter många år. Någon gång får man släppa sargen (ta fart ut på isen och se vad som händer, vara beredd på passningar och tacklingar). Det är roligt och utmanande att skriva, något av det bästa jag vet. Prenumererar på en tidskrift med regelbundna tips och inspiration . Har också lyssnat på skrivarpoddar och läst bloggande lektörers tips hos författarcoachen Ann Ljungberg. Allt för att få motivation att skriva mer, skriva bättre. Det är en tanke som börjat slå rot, eller snarare en gammal dröm: att skapa utrymme för att skriva mer. Skapa nån sorts plattform för det.

Jag antog just skrivutmaningen på Skrivarsidan. Det var inte så enkelt att hålla sig till bara 100 ord! Man får rensa bort mycket. Men det var en nyttig påminnelse om att det kan vara bättre att ge utrymme för läsarens fantasi än att brodera ut för mycket. Så här blev det - om minnet från första gången jag var i fjällen sommartid: "Vi går på rad. Här finns ingen stig, inga träd. Bara ett kargt landskap under en väldig himmel. När regnet kommer springer vi hukande mot en liten bro. Mamma tar fram matsäcken. Jag rullar upp tunnbrödet och tittar på det mörka köttet. Renhjärta. En muskel vilken som helst. Jag biter försiktigt en tugga. Rökt och salt. En besvikelse, precis som det gula bäret jag hittade, trots att mamma sagt att hjortronsylt är jättedyrt. Jag har har skoskav, lockpermanentat hår som hänger i stripor efter regnskuren och nästan likadan jacka som Jennifer i Flashdance. Jag är femton år och vill hem." Prova själv att skriva 100 ord om en sommar du m...

Träden har fallit av löven Alla färger ligger använda på marken, glatt förvirrade Varm november Julreklam och sommarminnen

Han som körde bussen imorse har sin egen logik och stannar alltid fem meter från hållplatsen. Istället för den vardagliga rättvisan där alla köar och går på i tur och ordning efter väntetid, verkar han vara ute efter nån sorts gudomlig(?) rättvisa där de saktmodiga/sist anlända skola vara de först påstigna med garanterad sittplats. Eller så avskyr han människors trista förutsebarhet så intensivt att han tycker att vi förtjänar att leva i ovisshet om vilken köriktning som gäller. Är han så är fördomsfull att han tror att den välmående förorten undantagslöst bebos av ärkekonservativa kräk som skulle bli bättre människor av att få alla sina invanda ordningar ställda på huvudet? Eller så tillhör han dem som menar att alla borde vidga sina vyer regelbundet genom att bryta mot invanda beteenden för att det är bra för tillväxten av nya hjärnsynapser och gör det av ren välvilja. I vilket fall som helst är det mest irriterande.

Så har jag gjort ett första pass på Centralen. Efter att ha lämnat kläder, serverat mat på Nobelberget, sorterat insamlade kläder i Tomteboda och gått Röda korsets volontärskurs skrev jag upp mig på fyra kvällstimmar. Det kom inte jättemånga flyktingar med tågen från Malmö just ikväll, åtminstone inte genom de utgångar jag bevakade med några gosedjur och juiceförpackningar redo. Det var tillräckligt många på plats från Polisen, Migrationsverket, Socialen, Röda korset och Refugees Welcome för att göra situationen smidig, vid sidan av frivilliga läkare och jurister. Mitt jobb var att vara medmänniska några timmar. En barnfamilj fick några blöjor. En annan barnfamilj blev kvar hela kvällen i väntan på en vän som skulle betala för deras biljett till Finland. Jag redde ut förutsättningarna för onlinebeställning i biljettluckan på SJ. Som tur var fanns två flerspråkiga killar på plats. Jag lekte med med familjens busiga lilla fyraåring. Till slut ordnades ett tillfälligt boende över natten t...