Tyckt, tänkt och tecknat...

Missade du debatten om Elisabeth Gerles kyrkofinansierade bok som jämförde humanister och sverigedemokrater i höstas? Det gör inget. Men ett inlägg i UNT den 26/11 är värt att läsa. Författaren sågar Gerle längs med fotknölarna, men utan att förneka att även ateister kan vara intoleranta. Detta däremot är en diskussion som behövs inom Humanisterna, för utan självkritik blir ju varje förening outhärdligt självgod. Sen är det (återigen) bevisat att kultur är nyckeln till ett hälsosamt liv, se UNT än en gång . Skuggutredningen och tankesmedjan Det Osynligas " Parlören - en ordbok för icke mätbara värden " samlade den kanske mest rejäla bevisskörden på det ämnet. Fler saker har hänt sen jag sist gjorde ett inlägg. DO har t.ex. beslutat att en barnskötarelev blev religiöst diskriminerad när hon inte fick bära niqab (heltäckande slöja) under utbildningen. Men vill man ha "osynlig" personal på dagis, hur pedagogiska och välutbildade de än är? Var ska gränsen egentligen gå...

Hösten övergår i vinter, med ett tunt lager av vitt på marken om morgnarna. Den obligatoriska förkylningen slår till. Man längtar till långa soliga promenader men tillbringar halva helgerna i köpcentra på jakt efter vinterkläder till barnen och annat oundvikligt. Och rätt mycket tid i soffan med snytpapper, te, teve, tidning. Ska läsa ut bokcirkelboken " Kan du säga schibbolet ?" - som handlar om några svenskiranier - till nästa helg. DNkultur (som jag inte skulle klara mig utan) hade en intervju med iransk författare idag, en text jag aldrig skulle läst om det inte varit för boken. Båda ger nya infallsvinklar, ifrågasätter det självklara i vårt västerländska sätt att se på världen. Nyttigt.

En lugn lyckokänsla i kroppen hela vägen hem, trots bussträngsel, blöta täckjackor och novembermodd under skorna. Samma känsla som varje gång jag ser en Woody Allen-film. Har inte vi alla fått tampas med hopplösa situationer, liksom. Gör vi inte alla vårt bästa ändå, liksom. Vi kommer fortsätta göra våra små misstag, men åtminstone försöka undvika de stora, liksom. Det är svårt att sätta fingret på vad det är med hans filmer, men det har nåt att göra med att finna sig i denna ödets ironi att vara människa. Att erkänna alla de missriktade drömmar, begär, fel och brister som var och en av oss är mer eller mindre programmerade eller behäftade med. Och ändå, eller just därför, förstå att njuta av de glimtar av gudomlig lycka som ett liv ändå innehåller. Hur mycket ateist man än är. (Eller som berättarrösten säger i filmen: Ibland hjälper illusioner bättre än medicin.)

En ny arbetsvecka närmar sig. Bäst att hålla nere kaffekonsumtionen, annars kan det gå som i den här filmen (obs: inget för lättskrämda)...

Nu hänger inte löven kvar på de frusna grenarna länge till. Men den här helgen sprakar det ännu i trädkronorna och frasiga lövhögar prasslar lekfullt runt fötterna. Igår gick vi i parken vid vattnet i bländande höstsol. Idag nötte vi Gamla stans kullerstenar och studerade turister och uppklädda söndagsflanörer. Skulle haft användning för ett par solglasögon, men de är nedpackade för säsongen någonstans. Fikade på Gränden, som inte längre är någon charmig hemvist för gamla pinnstolar och trasmattor. Sökte upp några gallerier och såg bl.a. målningar av Eva Rydkvist, Eva Edberg och Marianne Fogelberg och fantasifulla lampor. Inspirerande. Endera dan spänner jag upp en duk och letar fram oljefärgerna igen. Det kommer liksom alltid nåt emellan. Nu är diskmaskinen utbytt, men tvättmaskinen behöver en översyn eftersom den inte längre per automatik pumpar ut vattnet. Glaciären som täckte hela bakre kylskåpet är avlägsnad för andra gången på ett halvår, men idag slutade även mikron att fungera....

Lyssnar på gamla låtar av Simon & Garfunkel - The boxer, I am rock, Leaves that are green - kommit in i nån vurm för 1960/70-tal. Sepiabrunt, mossgrönt. Det är väl modeindustrin och trendmakarna som har knuffat mig till detta mentala tillstånd. Gillar både det sentimentala och det obekymrat glättiga från den tiden. Letar upp gamla Barbara Streisand-filmer i screwball-facket till lördagkvällen, som What's up doc? och Funny girl där hon ränner runt San Fransisco och pratar omkull alla människor i sin underbara tweedkeps. L har läst ut ännu en hästbok och sitter brevid och knaprar hembakta grissini och säger plötsligt "Jag vet inte vad det är, men jag känner mig alldeles lycklig idag." Instämmer. Oavsett det jävliga allmäntillståndet i världen.

Gillar Dan Jönssons spaning i gårdagens DN Boklördag-krönika (finns inte på dn.se än) och sympatiserar med hans syn på klassikerna som allmänningar. Men snälla Dan, kalla för tusan inte Austens romanvärldar för "skira"! Den som ännu inte upptäckt att berättelserna, bakom försäljningsargumentet "romantik", framför allt beskriver makt, könsroller och hierarkier - den begränsade handlingsfriheten för människor inom väldigt snäva sociala ramar - så är det bara att gratulera, de har en läsupplevelse kvar. Sätt i gång och läs: Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Övertalning, Emma, Northanger Abbey... Eller menar Dan helt enkelt att alla de som inte sett mer än ett klipp ur en kostymfilm med t.ex. Keira Knightley eller något bokomslag porträtterande passiva 1800-talskvinnor i ömtåliga klänningar kan förledas att tro att det är något skirt över Austens romaner? I så fall må det väl passera. En förklaring till att jag själv reagerar så fort någon antyder att en fäble...