Tyckt, tänkt och tecknat...

Såg just en dokumentär om Daniel Ellsberg och Vietnam-kriget på SVT Dox: Amerikas farligaste man . En bra historilektion och ett namn att lägga till raden av okända människor som förändrat historien genom att avslöja lögner och missförhållanden. Får mig att tänka på Armémuseums utställning för något år sedan: "Hjältar". Den fokuserade just på civilkurage och lyfte fram stora idolporträtt över bortglömda människor som GJORT SKILLNAD på fantastiska sätt. Den utställningen borde turnera runt landet med Riksutställningar om den inte redan gjort det. I oändlighet. Vi, och kanske framförallt barn, behöver goda nyheter för att lite grann väga upp den tunga rapporteringen om all världens elände som utgör 90% av det dagliga nyhetsflödet.

Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Den som läser den här bloggen tänker förmodligen: nu får hon lägga av med sin välfärdsångest! Det är oattraktivt, lönlöst, improduktivt, löjeväckande och tröttsamt. Visst, det stämmer säkert. Men jag tänker ändå hävda min rätt att vara alla de där sakerna. Den här helgen har det varit lugnt på kravfronten. Mitt lutherska överjag kan nämligen räkna till 1 st frigga målad invändigt, några gigantiska diskar handdiskade och ett oräkneligt antal saker undanpysslade. Mina estetiska behov är också tillgodosedda inte minst med 1 st havsvik i glittrande sol och samma havsvik i kav lugnt månsken senare samma dag. Och alla övriga skuldkänslor har fått lägga ner vapnen och kapitulera eftersom det njutits både trevligt sällskap i olika omgångar, god mat i ännu fler omgångar, bad (ja, nästan i alla fall för min del). Sommaren är här. Och nu när vädret slagit om till blåst och regn ska jag skriva en stund medan F & E är på bio och ser Robin Hood och L bakar marängtårta i köket... PS: trycket över...

Man får aldrig aldrig aldrig slå sig till ro. Det finns alltid någon slags kamp som borde utkämpas. Trots att jag inte längre är föreningsaktiv och gör ideella grejor på helgerna så blir jag ibland ändå så trött att jag bara vill slippa sitta ihop med resten av den här världen (för att bara umgås i naturens, familjens, böckernas och filmernas världar). Det är oftast i sådana stunder jag skriver här. Jag minns när jag var runt 20 och umgicks lite med en kille som var runt 30 och varken hade teve eller dagstidning. Tyckte han var rätt koko. Nu förstår jag precis. Just som jag behövde kapa stresstopparna och bara klappa min själv på huvudet efter att ha hållit i en (ganska lyckad tror jag) konferens så har det blivit hög tid att ta itu med högarna av andra uppgifter som hopat sig på jobbet, att sjösätta båten med sedvanlig dramatik, boka in barnens fotbolls-, musikskole- och skolavslutnings- och stå-i-kafeterian-aktiviteter, komma igång med träningen (för vilken gång i ordningen?), ta han...

Liten stuga vid havet. Svårflörtad järnspis. Inget rinnande vatten. Vindar, vågor. Måsar som glidflyger längs bergskanten.

Visst är det märkligt, och sorgligt, att strävan mot social rättvisa och ekologisk hållbarhet ibland anses vara uttryck för särintressen... Det slår mig när jag läser en artikel av filosofen Slavoj Zizek i DN Kultur idag. Han skriver om det isländska vulkanutbrottet och hotet om andra ekologiska katastrofer. Med hänvisning till Alain Badiou (också okänd för mig) listar han vad som behövs för att åstadkomma nödvändig förändring: - världsomspännande normer som begränsar vars och ens tärande på miljön, - bestraffning mot alla som bryter mot skyddsåtgärderna, - kollektiva beslut på tvärs mot kapitalismens inneboende logik, - tillit till den enskilda människan och de som vågar säga ifrån. Riktigt så skriver han inte och angiveridiskussionen känns inte helt trevlig, men i de stora dragen har ju karln rätt! Zizek ser en möjlighet i alla de risker som omger oss - att vi faktiskt kommer att tvingas ställa om vårt sätt att prioritera och lösa gemensamma problem i framtiden. (Foto: CC Attribution...