Tyckt, tänkt och tecknat...

Foto: Hotel Prague city.com De senaste veckorna har SVT visat flera dokumentärer om tjugoårsminnet av murens fall, DDRs och Sovjetväldets uttåg ur historien. Filmer som De andras liv och Goodbye Lenin är gripande och lades förstås in i tablån. Ikväll var det ett program från Prag, kontrasterande intervjuer från då och nu. Jag var där strax efteråt faktiskt. Kommer ihåg att de fortfarande ransonerade plastpåsar i jeansbutiken. Och att man fick en påse extrasulor till skorna man handlade. De skulle liksom räcka länge. När jag ser stadssiluetten och hör de eftertänksamma kommentarerna minns jag plötsligt tidsandan. Det var min åsikt också, my sentiments exactly, att underhållningskulturen blev det dominerande när barnet åkte ut med badvattnet och att det gör oss fattiga i själen. Att konsumtionshetsen flyttar fokus från det som verkligen är viktigt i livet. Men nu är jag tillvand. De också. Nu hör jag att Vaclav Havel låter rätt mossig och bakåtsträvande med sitt prat om eviga värden...

Jobbar på att bli mindre protestantisk. Fast det är svårt. Helgen, som utgjordes av två av de varmaste och somrigaste dagarna hittills i år, tillbringade jag till en början plikttroget med att pricka av uppgifter i familjealmanackan: räkna och göra mejlutskick om klasskassan; räkna och redovisa lagkassan; tvätta några maskiner, plocka undan på tomten, ta del av barnens veckobrev från skolan och städa undan i huset. Istället för att skjuta upp det tråkiga, bara dra ut och njuta av solen. Det vet man ju hur sånt slutar. Man dåsar och drömmer sig bort. Blir berusad av dofter från buskar och träd. Njutningsfullt handlingsförlamad. Man struntar snart i klockan, struntar i måltider, struntar i att telefonen ringer. Fastnar förhäxad med näsan i skyn där en björktrast och en skata utkämpar en duell i den döda tallkronan. Noterar ogräset mellan plattorna och skiter glatt i det. Häller upp ett glas vin. Blir myrbiten. Känner solen krypa i huden. Jo, jag gjorde det också. Till slut.

Foto: Wikipedia Visst skäms man över sina i-världsproblem när man tagit del av familjens berättelse i DN Söndag imorse: en dödligt sjuk son, en som bär på samma sjukdom och kampen för att få ett tredje syskon vars blod kan frysas in som motmedel ifall sjukdomen bryter ut. Mamman Helena; vilken kämpe, vilken förebild! Får påminna sig om att man är lyckligt lottad när ens familj får vara frisk och dessutom har sitt på det torra. Allt annat är lyx och bonus. När man väl konstaterat det (och lovat sig själv att skänka en slant till forskningen snart igen) är man snabbt tillbaka i sitt eget livs små med- och motgångar. Så fungerar väl vi människor. Idag gick jag i närkamp med maskrosor och brännässlor, ogräset i vår trädgård. Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag. Om de inte får sätta knoppar direkt har man åtminstone en omgång rensning mindre, senare på säsongen. Som trädgårdsägare har jag motvilligt internaliserat fenomenet etnisk rensning, som den där vassa ekonomiskribenten - vad ...

Allting är fint och vackert ute. Själv diskar, tvättar, städar man och gör ett mejlutskick om klasskassan till klassföräldrarna i sonens klass, tjafsar med dottern om att hon måste duscha efter fotbollsträningen även om hon bara stått i mål (!), lyssnar till vänners och bekantas fixande och trixande för att få vardagen att gå ihop, funderar över saker man måste lösa på jobbet, undrar exakt vilket datum det var gudsonen fyller år och när vi kan få till ett däckbyte på bilen, tittar skuldmedvetet på deklarationsblanketten, uppdaterar familjealmanackan med barnens kommande matsäckar och bilreparationen och kemtvätten och matcherna och undrar när man ska ta fästingvaccinet på Vårdcentralen som är öppen för sådant 15-17 på tisdagar, om man ska sätta på maten, eller kanske byta dammsugarpåsen först och undrar hur sjutton man programmerar bort den gälla pipsignalen som diskmaskinen börjat ge ifrån sig när den är klar. Som avslutning på en sån här söndag blir det lättsmält amerikana i form av ...

Lyssnar på P1 I bilen mellan lördagsförmiddagens lämningar på fotbollsträning, pingisträning och återvinningscentral. Först en redogörelse för Charles Darwins personliga liv. Inte visste jag att han mådde så väldigt dåligt. Men det är klart, har man kommit fram till en teori som omkullkastar skapelseberättelsen och grundvalen för hela kristendomen - och så många människors fasta övertygelse jorden över - då är klart att man får ångest. Även om man gjort ett fantastiskt bidrag till mänskligheten. Sen ett inslag om cykeln. Just det, cykeln. Vid sidan av förklaringar av denna tekniska uppfinning fick man höra ett inslag om en man som på sjuttiotalet cyklat från Indien till Borås (för kärlekens skull, vad annars). Han hade som liten kastlös pojke blivit spådd att han skulle komma att träffa en kvinna som inte var från byn, inte från regionen, inte ens från samma land. Kanske finns det en fördel med vidskepelse ändå. Tanken på att det var möjligt att bryta upp, att skapa sig ett helt annat ...

Man måste bara buga och ta av hatten för Jonas Hassen Khemiri. C och jag såg pjäsen 5 x Gud på Stadsteatern. Vilken kontroll, vilken lekfullhet, vilka härligt vida svängar. Snabba kast mellan karaktärer och scener. Textinnehållet och skiftena, växlingen mellan svenska och engelska och mellan förortsslang och Strindberg, metateatern, är tillräckligt utmanande för att fånga den unga publikens fulla uppmärksamhet. Bra iscensättning också, och det tomma rummet med fyra stolar känns aldrig tomt. Kan man låna/köpa dramatiska texter precis som vanliga prosaböcker? Vardå i så fall? Jag kände samma sak när vi sett Kristina Lugns pjäs "Det är långt till Vällingby" (rätt titel?). Skulle vilja frossa i de replikskiftena och återuppleva guldkornen igen! Vi var nästan äldst i publiken, men som tur var kom ett par kulturtanter (den äldre sorten från landsbygden, som har hatten på inomhus) också. Man inser att man blivit medelålders när 19-åringarna runt omkring skrattar på ställen i pjäsen...

Måndagar brukar vara jobbigare än så här. Helgens bio och fika på tu man hand med F - det har inte hänt så ofta de senaste tio åren sedan vi fick barn - och facebookandet och bloggandet gav tydligen oanad energi. Måste erkänna att jag var skeptisk till Facebook, och bloggande också för den delen. Tänkte att det bara bestod i någon sorts egenkärlek eller sunkig inbördes beundran som osnutna brats och daglediga kunde ägna sig åt (men inte borde). [Har ganska nära till moralism, om jag ska vara ärlig. Blir det så bara för att man pluggat på kulturvetarlinjen och läst svåra filosofer och lagt pannan i djupa veck? Det får liksom inte bli för enkelt. Då är det fult, tarvligt. Eller är det bara jag? Nu när jag närmar mig fyrtio har jag blivit lite mer nyanserad. Eller jag jobbar åtminstone på det. Nästan varje dag. (Kolla vad ärlig jag är nu då!)] Men så visade det sig vara både roligt och praktiskt. Okej att ingen kanske läser den här bloggen. Men det finns åtminstone en chans att... Ja, de...