1 januari 2010. Rena science fiction för inte så länge sen. Nu är vi där. Ute ser det ut som det ska en nyårsdag. Allt ligger inbäddat och skinande vitt. Varenda tallbarr är frostsprejat. Snön ligger som dockskåpsbomull över hus, staket och bilar. Jag går vändan ner mot vattnet, genom små skogspartier, längs sundet och upp mellan kullarna bland gamla sommarstugor, arkitektritade drömhus och oproportionerliga skrytbyggen. Gulnande vattenfall har stelnat längs bergssidorna. Stannar en stund nere vid stranden där isen ligger tunn. En stor flock änder letar mat längs iskanten som börjat smälta i solen och är blank som spegelglas. Mitt på flaket är isen pudrad av snökristaller och ser förrädiskt stabil ut. Några båtar ligger kvar i vattnet som kluckar tyst mot skroven. Jag kisar mot bron. Solens orangegula bländar genom de tunna molnbanden. Siluetten påminner om Tranebergsbrons spann som alltid skymtade vid horisonten från promenadstigarna längs Alviks stränder, som en trygg grindpost i betong. En kvinna i morgonrock äter frukost vid fönsterfasaden i den halvfärdiga jättevillan en och en halv meter från vägen där jag pulsar fram i full vintermundering på hälsningsavstånd. Vi släpper snabbt ögonkontakten. Det kommer garanterat sitta lamellgardiner över hela glaspartiet till sommaren. Skadeglad, jag? Tja, själv har jag ju ingen sjöutsikt. Småfåglar piper försiktigt från rönnbärssnåret. I skydd av berget har en björnbärsbuske behållit några gröna blad. Ljuden studsar i den kompakta tystnaden, kommer från fel håll. Jag väntar ut ett par småbarnsfamiljer som valt samma väg som jag. De fortsätter prata på om sina semestertips medan de försvinner runt kröken. Snart är det vardag igen och då sitter jag på tunnelbanan och tvingas lyssna till alla röster, alla detaljer från andras liv, vare sig jag vill eller inte. Idag vill jag inte. Vintervädret har fortfarande nyhetens behag.
Kommentarer
Skicka en kommentar