En av oss sover

Sträckläste andra halvan av boken idag i en soffgrupp på övervåningen, medan resten av familjen badade japanskt på Yasuragi vid Hasseludden. Vi var alla nöjda med den arbetsfördelningen. Josefine Klougarts roman är den vackraste text jag läst på länge. Poetisk, associativ och ändå, eller just därför, oerthört träffande. Men man måste läsa noga. Man måste fylla i med sina egna erfarenheter av saknad och förlust och åldrande, annars faller orden till marken, platta och intetsägande. Att kunna skriva så. Imponerande. Fantastiskt. Det krävs en massa distans och visdom - utöver den estetiska förmågan att formulera träffande liknelser - för att få ner något sådant på papper.
När jag var yngre samlade jag fina formuleringar på olika anteckningsblad, det blev en hel mapp av sparade citat och egna anteckningar. Ord som var alltför fulländade för att jag glömmas bort och aldrig upptäckas igen. Nu har jag inte samlat på många år, ekorrhjulet gjorde "banala" aktiviteter som den till ovälkomna tidstjuvar. Men härmed tar jag upp samladet igen. Digitalt, här i min egen världsrymd.

"Det finns en känsla av omvänd ansats. [---] Hon är hela tiden förskjuten i tid."

"Den känslan har jag; jag har hela tiden skjutit upp dig. Jag undrar om man kan vända på den meningen. Om du hela tiden har skjutit upp mig. Och jag; om jag tagit ut något i förskott, som sedan blev inställt. [---] En inställd fest, den känslan går jag runt med."

"Solen klättrar upp på husfasaderna, det har blivit vår mitt i vintern. Träden klättrar upp i den blå himlen. Jag tvingar månaderna ur mina texter."

"Det är en obehaglig misstanke man kan få. Att man är en bortbyting, att man inte alls hör hemma där, där man så uppenbart hör hemma, och dit man springer när världen liksom stramar åt kring halsen. Spannet mellan känslan av att vara älskad helt förbehållslöst och att vara älskad med en hel massa förbehåll, det går inte att sätta fingret på det."