Fortsätt till huvudinnehåll

En av oss sover

Sträckläste andra halvan av boken idag i en soffgrupp på övervåningen, medan resten av familjen badade japanskt på Yasuragi vid Hasseludden. Vi var alla nöjda med den arbetsfördelningen. Josefine Klougarts roman är den vackraste text jag läst på länge. Poetisk, associativ och ändå, eller just därför, oerthört träffande. Men man måste läsa noga. Man måste fylla i med sina egna erfarenheter av saknad och förlust och åldrande, annars faller orden till marken, platta och intetsägande. Att kunna skriva så. Imponerande. Fantastiskt. Det krävs en massa distans och visdom - utöver den estetiska förmågan att formulera träffande liknelser - för att få ner något sådant på papper.
När jag var yngre samlade jag fina formuleringar på olika anteckningsblad, det blev en hel mapp av sparade citat och egna anteckningar. Ord som var alltför fulländade för att jag glömmas bort och aldrig upptäckas igen. Nu har jag inte samlat på många år, ekorrhjulet gjorde "banala" aktiviteter som den till ovälkomna tidstjuvar. Men härmed tar jag upp samladet igen. Digitalt, här i min egen världsrymd.

"Det finns en känsla av omvänd ansats. [---] Hon är hela tiden förskjuten i tid."

"Den känslan har jag; jag har hela tiden skjutit upp dig. Jag undrar om man kan vända på den meningen. Om du hela tiden har skjutit upp mig. Och jag; om jag tagit ut något i förskott, som sedan blev inställt. [---] En inställd fest, den känslan går jag runt med."

"Solen klättrar upp på husfasaderna, det har blivit vår mitt i vintern. Träden klättrar upp i den blå himlen. Jag tvingar månaderna ur mina texter."

"Det är en obehaglig misstanke man kan få. Att man är en bortbyting, att man inte alls hör hemma där, där man så uppenbart hör hemma, och dit man springer när världen liksom stramar åt kring halsen. Spannet mellan känslan av att vara älskad helt förbehållslöst och att vara älskad med en hel massa förbehåll, det går inte att sätta fingret på det."


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nästan insnöad

Det går verkligen ingen nöd på mig. Har mat i kylskåpet, är inte beroende av tåg, har ett jobb med flextid. Bilen har inte kört fast en enda gång eftersom snöröjarna i vår del av Stockholm gör ett bra jobb. Så jag kan bara njuta av vinterlandskapet och OS på teve. Försöker inte oroa mig över saker i andra delar av världen som jag ändå inte kan påverka mer än genom bidrag till organisationer som gör bra saker. Läste t.ex. om vad läkare utan gränser åstadkommer i Haiti. Hur man bäst stödjer demokratins grundvalar i Europa är lite svårare. Läste att den spanske domaren Baltasar Garzón hotas av suspendering efter att ha satt ljuset på massgravar från Franco-tiden. Han är tydligen ovanligt rakryggad och har vågat sätta sig upp mot både Pinochet, Kissinger, Berlusconi, ETA och förhållandena i Guantánamo. I Italien arbetar domare under mordhot från maffian för att de gör sitt jobb. Vi andra kan vara oändligt tacksamma över alla de människor som som håller FN-principerna om lika rättigheter l...

Om du inte vet vad du ska plugga, läs idéhistoria!

Om du undrar vad idéhistoria ska vara bra för, läs den här artikeln av Håkan Lindgren . Jag pluggade idéhistoria vid Stockholms universitet och det är ett av de bästa val jag gjort. Formade mig som människa. En av dem som formade mitt sätt att se på världen var Norbert Elias, som Lindgrens artikel handlar om. Boken "Sedernas historia" är som sagt ingen historia över framstegen på bordsskickets område, utan "mentalitetshistoria", en teori om vad som driver samhällsutvecklingen. Enligt Elias handlar det inte om t.ex. något gudagivet, någon automatisk drivkraft mot allt högre stadier eller om människans egoistiska intressen, utan det är sociala processer, summan av många människors olika val som styr utvecklingen...

Vindsurfare vid Björkviks brygga

Lukten av tång är inget jag förknippar med november. Men en sån här varm vinterdag ligger den uppspolade tången fortfarande fuktig på klipphällarna. Och luktar sommar. Nu ser jag bara ett par meter framför mig i dimman. Det är som om det inte fanns något bortom bryggan där vi stannat. Bara en stor tom rymd. Vågorna hörs när vi kommer ner på stranden. Taktfasta, skummande, brusande. Precis som på sommaren när den här lilla sandstranden brukar vara fullbelagd av handdukar, leksaker, frysväskor och solande människor i olika grader av avkläddhet. Stenarna är alldeles blanka av väta. Stora, runda stenar. Rundslipad småsten närmare vattnet skaver mot varandra för varje gång jag sätter ner kängorna. Det blåser från havet, kyler ansiktet. Ljudet av en motorbåt som vi aldrig får syn på i dimman hänger kvar i luften länge. Ljudet blåser med vindarna inåt land som om båten fortfarande var helt nära. Tånglukten blandas med jordiga dunster när vi följer stigen som vindlar in ...