Den här helgen har varit rena semestern. Dels för sommarvädret och grönskan som exploderat i trädgården, dels för att den årliga konferensen äntligen är avbockad. (Blev lyckad, tror jag. Gudrun Schyman var riktigt intressant att lyssna till!) Satt uppe sent, fastnade med E framför YouTube. Klippen med metafilmiska överpedagogiska eller snarare supernaiva, filmtrailers signerade Toby Turner är väldigt kul, många av dem. Kolla själv, t.ex. det här om nya Pirates of the Carribean-uppföljaren (som för övrigt fick ljum kritik i DN) och klicka sen vidare för att se t.ex. Wow-trailern. Hur uttalas det där ordet förresten: Carribean? Glömmer om det är substantivet eller adjektivet som ska betonas på andra stavelsen. Men är inte heller tillräckligt intresserad för att kolla upp det just nu. Som varande född 1969 kan jag växla mellan mycket plikttroget alert respektive extremt avslappnad. Det måste väl anses som en tillgång tycker jag.
Varje höst när mörkret sänker sig kommer en stund när solbrännan och semesterminnena från sommaren har flagnat, uppgifterna på jobbet blivit fler än man hinner med och meningen med livet känns allmänt diffus och svårfångad. Så är det åtminstone för mig. Då måste jag mana fram tankar om mål och mening att klänga mig fast vid. Målmedvetet betvinga känslan av långsamt annalkande undergång. Allt medan orken tryter, dagarna blir kortare och stressen byggs upp. Det kan handla om att försöka se positivt på utmaningarna i livspusslet. Bygga upp en naiv längtan till julfriden. Ett annat knep är att välja ut en teveserie att följa slaviskt. Då får veckorna sin fasta lunk, oavsett om någon glömt en läxa eller saknar skridskor och oberoende av om det trillar ner spindlar i badkaret, om kylskåpet producerar is och luktar illa, om fläkten lagt av och handfatet läcker. Min besatthet den här hösten har varit Anno 1790 . Denna otroligt snygga krimialse...
Kommentarer
Skicka en kommentar