Mer film och snö - fortfarande ledig!

Såg en spaghettivästern från 1968 i går, Harmonica - hämnaren (Once Upon a Time in the West), med Charles Bronson, Henry Fonda och Claudia Cardinale. Udda kameravinklar, långa tagningar och tystnader och en spännande handling som inte är direkt uppenbar förrän i slutet. Bertolucci var med på manuset ser jag i eftertexterna, Morricone stod för musiken. Men Den gode, den onde, den fule är min favorit i genren. Tillräckligt crazy för att man ska överse med råheten och vad jag minns inte samma obehagliga övergreppsestetik. Med barnen brevid sig i tevesoffan inser man att filmklassiker ofta ger en väldigt märklig bild av hjältar och könsroller. Å andra sidan kanske man inte ska hetsa upp sig över att barnen bevittnar hemskheter på teve. Barnen kanske, som videovåldsproblemsförnekarna hävdar, lär sig en massa om medier och källkritik på köpet. När jag slängde ur mig en allmän fråga om varför i helvete en sån som Bronson får en huvudroll när han inte rör på ansiktsmusklerna överhuvudtaget förrän i sista scenen, då säger Lisa: "Mamma, sluta svära. Det kanske är MENINGEN att han ska vara så där!" Ja, det kanske är meningen att han bara ska vara nån sorts projektionsyta, startpunkt, en outgrundlig hämnare vars motiv man får reda på först i the final shoot down.

Sen har jag också sett hela Trollkarlen från Oz - för allmänbildningens skull. Har aldrig lyckats ta mig igenom hela förut, alltid stupat på något musikalnummer eftersom de är så mördande långa, illa sjungna och tråkiga. Men på slutet när Doris med röda skorna, Fågelskrämman, Plåtnicklas och Lejonet får se att det inte finns någon allvetande magiker som kan gripa in och ställa allt tillrätta, då känns det ändå som en rätt bra film. Och jag förstod varför den har en sån kultstatus i amerikansk kultur. Jag menar: den lilla människan som tar saken i egna händer, där alla är olika men alla har något att bidra med, där man håller ihop hur fånigt det än blir ibland med Lejonets brist på mod eller Plåtnicklas stelhet. Vänner (Friends) har väl nästan samma recept, egentligen?

PS: OK, filmfrågor måste uppenbarligen vara mycket klurigare än de jag la upp häromdagen om någon av bloggens insatta läsare (?) ska vilja gissa. Får göra ett bättre försök i nästa tävling (som dock inte är schemalagd). En av de saker som faktiskt kan få mig att längta tillbaka till jobbet är fikarasterna med filmprat och kollegors kloka analyser...