En lugn lyckokänsla i kroppen hela vägen hem, trots bussträngsel, blöta täckjackor och novembermodd under skorna. Samma känsla som varje gång jag ser en Woody Allen-film. Har inte vi alla fått tampas med hopplösa situationer, liksom. Gör vi inte alla vårt bästa ändå, liksom. Vi kommer fortsätta göra våra små misstag, men åtminstone försöka undvika de stora, liksom. Det är svårt att sätta fingret på vad det är med hans filmer, men det har nåt att göra med att finna sig i denna ödets ironi att vara människa. Att erkänna alla de missriktade drömmar, begär, fel och brister som var och en av oss är mer eller mindre programmerade eller behäftade med. Och ändå, eller just därför, förstå att njuta av de glimtar av gudomlig lycka som ett liv ändå innehåller. Hur mycket ateist man än är. (Eller som berättarrösten säger i filmen: Ibland hjälper illusioner bättre än medicin.)