Jag hittade ett gammalt personlighetstest jag gjorde på ett annat jobb, för några år sedan. Det stod bland annat att jag är en utpräglad familjemänniska. Ja, så är det nog, även om jag aldrig skulle beskriva mig på det viset. Så här års är det deadlines, avslutningar och piknikar så det räcker och blir över. Men. Det gäller att inte glömma att njuta också av försommarens dofter och ljus. Och att dela det med de som betyder mest (sitta i soffan och sniffa på barnens hår, prata husrenovering med föräldrarna). Fast det kanske är dags att ge upp det här bloggandet. Det blir mest småborgerligt förnöjda utgjutelser över livets eller naturens skönhet och PK-beskäftiga moralismer. Björn Wiman-varning. Varken tillräckligt djuplodande eller tillräckligt rappt. Jag beundrar skribenter som gjort bloggformen till sin. Ännu mer önskar jag att jag kunde ta tag i mitt riktiga skrivande. Men jag ids liksom inte.